Det har nu gått halvannan vecka sedan "undret på Lexby"! Stora ord kanske, men för alla som känner till historien om laget som 2002 "förlorade" hela sin A-trupp, så ligger det mycket sanning i orden. Det är en fantastisk resa, som nu tar en ny vändning. Det skall bli oerhört intressant att följa lagets utveckling och de utmaningar som nu väntar dem. Det kommer bli tufft, men när det gäller Partille på 2000-talet, så finns det inte mycket som förvånar mig längre. Kanske behövs ett par nyförvärv för att bredda truppen och klara skador och avstängningar, men högsta nivån i det här gänget är svår att överskåda. Det kan gå hur bra som helst!
Mäster Roland har inlett ett gediget arbete med att hylla grabbarna i sin blogg! Ser med spänning fram emot fortsättningen i persongalleriet!
Jag vill givetvis inte vara sämre. Min hyllning, om än högst personlig, ägnas åt en person, som gärna står i fokus då det gäller utveckling, träning av klubb och spelare, men som ödmjukt tar ett kliv tillbaka och låter andra ta emot de hyllningar de alla är värda. En sann lagspelare, där vägen till målet oftast är viktigare än själva målgången i sig. Jag tror mig veta att personen i fråga tycker att det är jobbigt att jag på detta sätt väljer att uppmärksamma honom...men...det skiter jag i! Han får finna sig i det helt enkelt. Nu till historien...
...som, då det gäller vår "relation" är tämligen kort...
Vet inte riktigt när jag träffade Kim för första gången. Förmodligen var det nån gång strax före millennieskiftet. 97-98 kanske... Jag vet att 79:ornas dåvarande tränare Thore, hade någon idé om att försöka göra sina killar redo för seniorlivet, dels genom att träningsmatcha mot seniorlag och dels genom att några av oss äldre skulle "förstärka" laget vid dessa tillfällen. Thore ville gärna spela 3-5-2 och hade nån pervers idé om att jag skulle vara perfekt i rollen som offensiv mittfältare (fri roll) i detta system. Vet inte om Kim var med vid någon av dessa matcher, då jag ju inte kände nån av killarna vid den tidpunkten. Minns att Svanberg, Christer Löfgren och jag tror även Magnus Jansson var de som skulle förstärka. I samma veva fick jag i Seniortruppen rollen som assisterande under tränare, vän och kollega Christer Jadbro och det är där mina första minnen av Kim dyker upp. Jag minns, och det är ingen efterkonstruktion, att jag och Christer pratade om Kim som en oerhört lojal spelare. Inte den som skapar de stora rubrikerna och drar ner de största applåderna, men som sätter laget i fokus och som tar skitgörat för att de sk. stjärnorna skall få glänsa. Många gånger en otacksam uppgift, med kvaliteter som kanske inte alltid rankades allra högst av alla tränare och som kanske inte gjorde att man som ung, ny spelare kittlade vare sig publik eller vissa lagbyggare. Själv är jag dock av en helt annan åsikt och rankar dessa spelare högre än de flesta andra. Jag har ju Magnus Erlingmark, som en av mina förebilder, då förstår ni själva...
Jag följde sedan med stort intresse Franks och Kims arbete med 85-86-laget (var det väl? Fan börjar bli gammal nu). Insåg kanske inte då vad som var på gång, men tyckte redan då att det fanns nåt spännande i deras sätt att resonera, träna och coacha. Via mitt styrelseengagemang fick jag tidigt inblick i Franks och jag gissar även Kims funderingar kring en framtida "ny" organisation av senior och ungdomsfotbollen. Kanske var det nyfikenhet i kombination med vägran att se klubben åter ta steget ner i 7:an, som gjorde att jag den tuffa våren 2002 valde att stanna kvar trots att nästan hela min generation av A-lagsspelare lämnade skutan. Jag ångrar inte det idag som ni förstår...
När Frank, som jag assisterade under ettårssejouren i femman, valde att "hoppa av" och Kim valde att ta vid, blev jag väldigt glad över att jag tillfrågades om jag ville bistå även honom. Jag vet inte om frågan ställdes pga min förkärlek till ideellt arbete eller om man verkligen ansåg att jag kunde bidra med nånting. Skit samma...tre riktigt bra år i Kims hälar hade jag... och det jag inte vann materiellt...vann jag i en riktigt god vän. För de som inte känner Kim (och nu pratar jag bara om tränaren Mäster Roland), så kan han nog uppfattas som lite dryg, butter, grinig, dålig förlorare och allmänt svår att ha att göra med. De har inte helt fel...hahahahaha... men jag vill nog lyfta fram helt andra egenskaper.
Passionerad - Brinner för det han gör och lägger ner oerhörd tid och energi för att nå dit han och laget vill.
Envis - men också lyhörd. Ett exempel på detta är att vi i vår syn på fotboll inte alltid var helt överens. Vår tysta överenskommelse var, som sig bör, att Kim leder laget och jag assisterar i det han anser sig behöva hjälp med. Dock kände jag alltid att han lyssnade och värderade mina åsikter tämligen högt. Ett spel för galleriet kanske hehehe, men fick en att känna sig ordentligt delaktig i det mesta runt laget.
Ödmjuk - och nu skrattar kanske några av Kims belackare (Jo, han har några sådana). Men då är det viktigt att komma ihåg det jag tidigare sa, dvs hans vilja att göra skitgörat. Om det gynnar laget, så tar han gärna på sig rollen som motståndarnas hatobjekt nummer ett. Då kan lirarna/spelarna fokusera på sitt och därmed kan han få ut några extra procent ur laget.
En tränares jobb genomförs i mina ögon innan, emellan och efter matcherna. Matchsituationen är spelarnas tid. Det är deras tid att skina. Inser man det, är det enkelt att efter vunnen match sätta sig ner och förvisso med stolthet se dem motta allas hyllningar. Det är ledarskap, det är ödmjukhet. Något som många andra tränare saknar.
Med stolthet och glädje vill jag härmed tacka för resan tillsammans med dig Kim. Ett stort Bamsegrattis till dig och killarna. Jag hoppas att du orkar ett par säsonger till och att killarna visar dig den uppskattning du förtjänar. Jag har iaf försökt att bidra något till detta!
mvh
Zäta
PS Har han inga fel, denne Mäster Roland, frågar sig kanske någon vän av ordning! Jodå, han har aldrig klått mig i Poker t.ex. Han snarkar nog högre än nån annan och jag har aldrig sett honom skjuta ett vristskott (tror han e stelopererad!) Men, men petitesser... DS
tisdag 26 oktober 2010
lördag 16 oktober 2010
Så har det alltså hänt...
...klubben i mitt hjärta och klubben jag ägnat tusentals timmar av min tid åt har tagit steget upp i fotbollens finrum. Ni kanske tycker det låter löjligt, men ögonen var knappast torra när svärfar, som otippat slutit upp som åskådare för andra matchen i rad och meddelade att matchen var slut. Att vi hade vunnit behövde han inte säga, för jublet i bakgrunden avslöjade mer än väl detta faktum. Har nog aldrig känt mig så ensam som i detta ögonblick, ensam med en enorm glädje, mitt ute i skogen, visserligen bland vänner, men i stor avsaknad av alla de människor som liksom jag själv slitit ont för att nå det mål vi nu nått. Jag har svårt att finna ord för detta och måste nog smälta det hela ett par dagar innan jag kan ge intresserade nån form av sammanhängande reflektion av resan, som nu inte tagit slut, men där ett nytt kapitel nu skall skrivas. Jag är oerhört stolt att ha fått vara en del av detta lagbygge, om än för ett par år sedan, men jag gläds än mer med alla spelare och ledare som under året gjort ett fantastiskt jobb med små medel. Grattis till er alla!
Ett särskilt stort grattis följt av en redig bamsekram till pappabjörn himself, Kim! Envis som en gammal mula har han kört sin linje trots en del kritiska röster. Det har varit en ära att leda laget tillsammans med dig och hade jag kunnat ge dig den tid och det engagemang du förtjänar hade jag förmodligen gjort det, om du velat ha mig, även denna dag. Fira nu ordentligt med dina grabbar och sov så gott långt in i nästa vecka...
Ett oändligt stort grattis än en gång önskar en sentimental och en totalt dränerad men överlycklig veteran...
Ett särskilt stort grattis följt av en redig bamsekram till pappabjörn himself, Kim! Envis som en gammal mula har han kört sin linje trots en del kritiska röster. Det har varit en ära att leda laget tillsammans med dig och hade jag kunnat ge dig den tid och det engagemang du förtjänar hade jag förmodligen gjort det, om du velat ha mig, även denna dag. Fira nu ordentligt med dina grabbar och sov så gott långt in i nästa vecka...
Ett oändligt stort grattis än en gång önskar en sentimental och en totalt dränerad men överlycklig veteran...
söndag 10 oktober 2010
En härlig fotbollsdag med fjärilar i magen, härlig atmosfär, bra väder och lite småkritik...
Efter ett barnkalas på Backaplan, fick jag ledigt från familjen ett par timmar och spenderade givetvis denna tid på Klarebergsvallen (heter den så?). Solen sken och ett par hundra åskådare slöt upp till denna mycket viktiga kvalmatch mellan Kärra och Partille. Plastgräs var valet från hemmalaget och jag vet inte om man hade någon baktanke med detta eller om naturgräset helt enkelt var för dåligt. Tror dock knappast underlaget missgynnade oss, snarare tvärtom. Vi är väl inte särskilt ovana längre och vår vilja att hålla bollen efter backen underlättar ju om planen är rullvänlig. Jag var tidig till matchen och fick därför möjligheten att byta några ord såväl med Persson som med en till dagen betydligt ledigare klädd coach. Tyckte mig skönja en viss nervositet hos dem båda och så även bland många av de tillresta supportrarna. Jag tror att det till viss del berodde på matchens betydelse, men också på det faktum att man inte riktigt vet vad man kan vänta sig av lagen i kvalspelet. De flesta spelare är nya bekantskaper även om just Kärra var motståndare så sent som i fjol. Vädret gick dock inte att klaga på...strålande solsken och ca 15 grader gjorde detta till en riktig fotbollsfest. Spänning och en hel del roliga situationer bjöds vi också på, men låt oss inte gå händelserna i förväg. Nu till kampen...
Vi startar mycket ängsligt och tveksamt tycker jag. Kärras matchplan är enkel, tidiga bollar mot 3-4 djupledsspringande forwards, mittfältare. Man vann i stort sett alla förstabollar och därför hade bristen på andravåg ingen större betydelse... man skapade tryck ändå! Det är lätt att man efter en sådan start faller lite väl lågt i sitt försvarsspel men jag tycker att vi trots allt vågade hålla upp det hela och backlinjen agerade konsekvent och stabilt matchen igenom. Roligt för mig att få se Conny för första gången på länge. Han spelade lugnt och säkert och ersatte Jonatan förtjänstfullt tycker jag. Backlinjens säkra agerande och ovilja att säcka ihop gjorde att matchen fullständigt ändrade karaktär. När nervositeten släppte och vi började få tag i långbollarna tog vi ett bastant grepp om matchen. Tror knappt Kärra hade ett enda avslut under den följande timmen. faktum är att de knappt kom i närheten av vårt straffområde. Vi däremot skapade mängder av avancerade- och halvchanser. Kärras målis, som var riktigt vass och domaren (som jag tydligen var ensam om att tycka var helt värdelös) såg till att lagen gick till pausvila i dödläget 0-0. Något tveksam inledning även i andra halvlek, men snart såg det ut som i slutet av andra. Ett par handssituationer i straffområdet, en ovilja att komma till skott, fina räddningar och missade avslut, senare var vi framme vid den mycket spännande avslutningen. Kärra som vid poängtapp skulle vara avsågade i kampen om div 3, flyttade runt och upp allt man hade. Vi slarvade en del i kontringslägena och en match som borde varit dödad blev en riktig nagelbitare.
Då klev matchens lirare nummer två in i handlingen (Kärras målis får förstaplatsen). Anders visade ett lugn och en trygghet som man måste imponeras av. Plockade allt i luftrummet, trots stundtals ganska hård uppvaktning och kryddade sin fina match med en superräddning då Kärras bästa spelare, nummer 11, fick på en kraftfull volley, där de flesta nog redan plitat ner en etta i målkolumnen. Vi reder ut stormen och tar mycket välförtjänt en pinne (borde varit tre). Vi har nu avgörandet helt i egna händer, men vinst är troligen nödvändigt, då Fristad slog Vallen med 2-0 och möter ett avsågat Kärra i sin sista kvalmatch. Vallen kommer till Lexby? (lr blir det Jonsered) nästa lördag, tyvärr troligen utan min närvaro då min kära sambo bjudit hem ett gäng gäster denna dag. Jag vet! Det är skandal och jag lovar att diska, städa och göra vad som helst för att få möjligheten till permis under dessa mest spännande, festliga och största timmar under mina 30 år i klubben. Kommer det inte minst 300 åskådare på lördag blir jag besviken.
Fick en del kritik, för mina uttalanden kring Christians defensiva kvaliteter, under matchen. Kom ihåg att jag bara sett 2,5 match i år och således knappast är någon sanningssägare. Agerandet i det försvarsspel ni ledare valt att spela, kan jag knappast uttala mig om. Hans lungor, kamplust och rivighet gör att jag tycker att han har potential att vara en alldeles förträfflig tvåvägsspelare. Men som sagt, det finns ingen uttalad sanning i allt strunt jag skriver. Kul dock att mina åsikter nagelfars och att de på nåt sätt kan skapa debatt...hehehehe.
Glömde meddela att vi vann den straffsparksläggning, som av nån outgrundlig anledning även skulle avgöra denna match (trots att den inte betydde nånting i sammanhanget)..men, men skönt att ha med sig kanske. Om det nu inte var så att man fick fyra poäng med sig från matchen efter straffarna... Hur var det nu Rickard? ;-))))
Vi startar mycket ängsligt och tveksamt tycker jag. Kärras matchplan är enkel, tidiga bollar mot 3-4 djupledsspringande forwards, mittfältare. Man vann i stort sett alla förstabollar och därför hade bristen på andravåg ingen större betydelse... man skapade tryck ändå! Det är lätt att man efter en sådan start faller lite väl lågt i sitt försvarsspel men jag tycker att vi trots allt vågade hålla upp det hela och backlinjen agerade konsekvent och stabilt matchen igenom. Roligt för mig att få se Conny för första gången på länge. Han spelade lugnt och säkert och ersatte Jonatan förtjänstfullt tycker jag. Backlinjens säkra agerande och ovilja att säcka ihop gjorde att matchen fullständigt ändrade karaktär. När nervositeten släppte och vi började få tag i långbollarna tog vi ett bastant grepp om matchen. Tror knappt Kärra hade ett enda avslut under den följande timmen. faktum är att de knappt kom i närheten av vårt straffområde. Vi däremot skapade mängder av avancerade- och halvchanser. Kärras målis, som var riktigt vass och domaren (som jag tydligen var ensam om att tycka var helt värdelös) såg till att lagen gick till pausvila i dödläget 0-0. Något tveksam inledning även i andra halvlek, men snart såg det ut som i slutet av andra. Ett par handssituationer i straffområdet, en ovilja att komma till skott, fina räddningar och missade avslut, senare var vi framme vid den mycket spännande avslutningen. Kärra som vid poängtapp skulle vara avsågade i kampen om div 3, flyttade runt och upp allt man hade. Vi slarvade en del i kontringslägena och en match som borde varit dödad blev en riktig nagelbitare.
Då klev matchens lirare nummer två in i handlingen (Kärras målis får förstaplatsen). Anders visade ett lugn och en trygghet som man måste imponeras av. Plockade allt i luftrummet, trots stundtals ganska hård uppvaktning och kryddade sin fina match med en superräddning då Kärras bästa spelare, nummer 11, fick på en kraftfull volley, där de flesta nog redan plitat ner en etta i målkolumnen. Vi reder ut stormen och tar mycket välförtjänt en pinne (borde varit tre). Vi har nu avgörandet helt i egna händer, men vinst är troligen nödvändigt, då Fristad slog Vallen med 2-0 och möter ett avsågat Kärra i sin sista kvalmatch. Vallen kommer till Lexby? (lr blir det Jonsered) nästa lördag, tyvärr troligen utan min närvaro då min kära sambo bjudit hem ett gäng gäster denna dag. Jag vet! Det är skandal och jag lovar att diska, städa och göra vad som helst för att få möjligheten till permis under dessa mest spännande, festliga och största timmar under mina 30 år i klubben. Kommer det inte minst 300 åskådare på lördag blir jag besviken.
Fick en del kritik, för mina uttalanden kring Christians defensiva kvaliteter, under matchen. Kom ihåg att jag bara sett 2,5 match i år och således knappast är någon sanningssägare. Agerandet i det försvarsspel ni ledare valt att spela, kan jag knappast uttala mig om. Hans lungor, kamplust och rivighet gör att jag tycker att han har potential att vara en alldeles förträfflig tvåvägsspelare. Men som sagt, det finns ingen uttalad sanning i allt strunt jag skriver. Kul dock att mina åsikter nagelfars och att de på nåt sätt kan skapa debatt...hehehehe.
Glömde meddela att vi vann den straffsparksläggning, som av nån outgrundlig anledning även skulle avgöra denna match (trots att den inte betydde nånting i sammanhanget)..men, men skönt att ha med sig kanske. Om det nu inte var så att man fick fyra poäng med sig från matchen efter straffarna... Hur var det nu Rickard? ;-))))
onsdag 6 oktober 2010
Stor nog för ett eget blogginlägg?
Läste att Teddy Lucic nu bestämt sig för att årets säsong blir hans sista. Därmed har den siste av 94:orna lagt skorna på hyllan. Han halkade förvisso med på ett bananskal och spelade inte en enda sekund, men 16 år har gått sedan dess och det är ganska imponerande i sig. Är han då stor nog att förtjäna ett Blogginlägg? Att jag nog tycker det förstår ni nog eftersom ni nu läser det ni läser. Teddy är spelaren som aldrig riktigt fick det erkännande han förtjänade. Delvis beror nog det på att han under många år fick spela ytterback i landslaget, som en slags nödlösning, istället för mittback där han ju trivs allra bäst. Under denna tid fick ytterbackarna en renässans och jämförelserna stavades Roberto Carlos och Cafu (för att nämna några). En ganska orättvis jämförelse då Sveriges "trygga"4-4-2 inte lämnade så mycket utrymme för en liknande ytterbacksroll. Mot slutet av sin landslagskarriär fick han spela innerback och först då fick han något som kan liknas vid ett rättmätigt erkännande. 86 landskamper och Stor Grabb nr. 10 talar kanske sitt tydliga språk och svarar definitivt på rubrikfrågan, men jag vill nog lyfta fram två andra sidor hos Teddy, som gör honom till en av de stora i modern tid.
1. Ödmjukheten (jag talar ofta om den i alla möjliga sammanhang). Acceptera den roll man får utan gnäll. Lugn och trygg trots stundtals hård kritik.
2. Förmågan att spela på den nivå som krävs för stunden. Teddy skulle nog om han spelade div. 6 fotboll ena dagen, se ut som vilken div 6-lirare som helst, för att nästa dag spela på högsta internationella nivå. Förmågan att anpassa sig har nog varit ett gissel lika mycket som en styrka, när det gäller människors åsikter om honom som fotbollsspelare.
Tack för många högtidsstunder, Teddy och lycka till med det civila livet!
1. Ödmjukheten (jag talar ofta om den i alla möjliga sammanhang). Acceptera den roll man får utan gnäll. Lugn och trygg trots stundtals hård kritik.
2. Förmågan att spela på den nivå som krävs för stunden. Teddy skulle nog om han spelade div. 6 fotboll ena dagen, se ut som vilken div 6-lirare som helst, för att nästa dag spela på högsta internationella nivå. Förmågan att anpassa sig har nog varit ett gissel lika mycket som en styrka, när det gäller människors åsikter om honom som fotbollsspelare.
Tack för många högtidsstunder, Teddy och lycka till med det civila livet!
lördag 2 oktober 2010
Uppgivenhet och kvalglädje!
Tog mig denna höstkalla lördagseftermiddag till Lexby, för att se "min" klubb inleda en kvalserie, som förhoppningsvis skall leda "oss" in i det nationella finrummet, som stavas division 3. Fick ganska snart en hel del gliringar om den totala tystnad som lagt sig över denna blogg. Smickrande förvisso att folk tydligen ägnar en blick då och då åt en avdankad rödvit bloggare, men samtidigt lite skämmigt att man så totalt ignorerat en trogen läsarkrets. Till detta finns givetvis inget försvar, men en förklaring är dock att det är mycket, både på hemma- och jobbfronten just nu! Höstavslutningen för de lag jag själv deltar i har heller inte inspirerat till några utläggningar, då besvikelsen över resultaten och den egna insatsen ofta varit ganska påtaglig. Nu är jag hur som helst tillbaka och jag hoppas komma med lite tankar kring den, som det utvecklade sig till, riktigt roliga och kvalfyllda höst som just sparkat igång.
Det var med blandade känslor man anslöt sig till den hyggligt vältaliga kvalpublik som letat sig ner denna lördageftermiddag. De vanliga ansiktena fanns där, några kära återseenden och ett gäng gliringar både utdelade och mottagna gjorde stämningen god på gnällhyllan. Motståndarna, Fristad Goif, såg precis sådär grovt skogshuggar-lika ut som man befarat. Ett tufft fysiskt test var nog den allmänna förväntan hos "fansen".
Korv, festis, kokosboll, bulle, Backugan (ursäkta stavningen på denna obegripliga leksak) och Hampus (Uffes son) skulle se till att pappa kunde fokusera på åtminstone en halvlek. Hur det gick...jovars...frånsett ett kort -pappa nu vill jag åka hem, efter 3 minuter, så skötte de sig i stort sätt själva större delen av halvleken. Nu till matchen...
En av de största matcherna i klubbens 86:åriga historia... Det vore konstigt om det inte skulle märkas att det unga PIF, var lite tagna av stundens allvar. I en kvalserie om fyra lag, där enbart ett lag går upp, är det ju dessutom i praktiken slut om man torskar första kampen. Nerver utanpå, överambition och en smula ouppmärksamhet höll så när på att ge de röde en mardrömsstart efter bara 30 sekunder. Fristads avslut var dessbättre av lägre kvalitet... I det stora hela blev detta en lite märklig match. Den där riktiga nerven, kampen och intensiteten infann sig aldrig riktigt. Kanske berodde det på matchens viktighet eller så var det så att PIF helt enkelt var en klass bättre än sina motståndare och därför inte gjorde mer än nödvändigt. 2 snabba mål i matchminuterna 12 och 13 spädde nog på denna känsla något. Målen inprickade av Markus och Christian. Gästerna reducerade visserligen 10 minuter senare, men efter att Mossberg gjort 3-1 i den 40:e, så blev det en ganska trist historia. Ett reduceringsmål bortdömt för offside på slutet kunde dock gjort avslutningen något mer spännande, men på det hela blev detta en ganska komfortabel start på höstkvalet. Nej, längre matchsammandrag än så får ni inte, istället skulle jag vilja lyfta fram ett par spelare, som jag tycker har gett laget ytterligare en dimension, sedan jag valde att hoppa av för två år sedan. Jag tänker på Erik och Christian. Har ju inte sett så många matcher i år, men jag har verkligen fastnat för dessa bägge herrar. Erik har i mina ögon både gett stadga åt försvarsspelet och skapat trygghet i uppbyggnadsspelet. Han är ganska snabb och följsam i defensiven. läser spelet bra och vårdar bollen då det finns tid för det. Klok spelare, som väldigt ofta fattar rätt beslut. Han kompletterar Bjärre väl och de ser ut att trivas ihop. Christian ser kanske inte mycket ut för världen (ursäkta Christian...inget illa ment), men han har en stor och som det verkar outröttlig motor. Han har egenskaper som inte alltid är vanliga att en spelare har som kombination. Defensivt tänk, offensiv fantasi, ödmjukhet, två bra fötter och ett riktigt krigarhjärta. Bäst på plan idag, iaf i mina ögon. Dessutom tvåmålsskytt...bättre kvalhjälte blir svår att finna. Många har försökt provspela sig in i truppen de senaste åren, många av dem har varit duktiga, nästan samtliga har dock saknat den egenskap, som jag tror Kim och gänget uppskattar hos dessa båda herrar, nämligen ödmjukhet och en vilja att anpassa sig till den omgivning man önskar komma till. Utifrån ser det iaf ut som Christian och Erik lyckats med just detta. I övrigt tyckte jag att Johan var riktigt bra idag. Framförallt i första halvlek. Bjärnlind var stabil som vanligt och Mossberg är en härlig krigare, som det är svårt att tycka illa om. Bauman hade tydligen svensexa idag och både Sanny och Markus har jag sett betydligt vassare än idag, trots detta vinner vi med 4-1, det tyder på en betydligt bättre bredd och att betydligt fler som vill ta på sig matchvinnarrollen än tidigare säsonger. Jag ska med nöje följa det här gänget de två återstående helgerna. När nu dessutom Vallen klappade till Kärra med 4-3, så innebär ju det att allt kommer att avgöras på Lexby om två veckor, när Stenungsundslaget kommer på besök. Kanske blir det en helt avgörande match....det återstår att se....
Det var med blandade känslor man anslöt sig till den hyggligt vältaliga kvalpublik som letat sig ner denna lördageftermiddag. De vanliga ansiktena fanns där, några kära återseenden och ett gäng gliringar både utdelade och mottagna gjorde stämningen god på gnällhyllan. Motståndarna, Fristad Goif, såg precis sådär grovt skogshuggar-lika ut som man befarat. Ett tufft fysiskt test var nog den allmänna förväntan hos "fansen".
Korv, festis, kokosboll, bulle, Backugan (ursäkta stavningen på denna obegripliga leksak) och Hampus (Uffes son) skulle se till att pappa kunde fokusera på åtminstone en halvlek. Hur det gick...jovars...frånsett ett kort -pappa nu vill jag åka hem, efter 3 minuter, så skötte de sig i stort sätt själva större delen av halvleken. Nu till matchen...
En av de största matcherna i klubbens 86:åriga historia... Det vore konstigt om det inte skulle märkas att det unga PIF, var lite tagna av stundens allvar. I en kvalserie om fyra lag, där enbart ett lag går upp, är det ju dessutom i praktiken slut om man torskar första kampen. Nerver utanpå, överambition och en smula ouppmärksamhet höll så när på att ge de röde en mardrömsstart efter bara 30 sekunder. Fristads avslut var dessbättre av lägre kvalitet... I det stora hela blev detta en lite märklig match. Den där riktiga nerven, kampen och intensiteten infann sig aldrig riktigt. Kanske berodde det på matchens viktighet eller så var det så att PIF helt enkelt var en klass bättre än sina motståndare och därför inte gjorde mer än nödvändigt. 2 snabba mål i matchminuterna 12 och 13 spädde nog på denna känsla något. Målen inprickade av Markus och Christian. Gästerna reducerade visserligen 10 minuter senare, men efter att Mossberg gjort 3-1 i den 40:e, så blev det en ganska trist historia. Ett reduceringsmål bortdömt för offside på slutet kunde dock gjort avslutningen något mer spännande, men på det hela blev detta en ganska komfortabel start på höstkvalet. Nej, längre matchsammandrag än så får ni inte, istället skulle jag vilja lyfta fram ett par spelare, som jag tycker har gett laget ytterligare en dimension, sedan jag valde att hoppa av för två år sedan. Jag tänker på Erik och Christian. Har ju inte sett så många matcher i år, men jag har verkligen fastnat för dessa bägge herrar. Erik har i mina ögon både gett stadga åt försvarsspelet och skapat trygghet i uppbyggnadsspelet. Han är ganska snabb och följsam i defensiven. läser spelet bra och vårdar bollen då det finns tid för det. Klok spelare, som väldigt ofta fattar rätt beslut. Han kompletterar Bjärre väl och de ser ut att trivas ihop. Christian ser kanske inte mycket ut för världen (ursäkta Christian...inget illa ment), men han har en stor och som det verkar outröttlig motor. Han har egenskaper som inte alltid är vanliga att en spelare har som kombination. Defensivt tänk, offensiv fantasi, ödmjukhet, två bra fötter och ett riktigt krigarhjärta. Bäst på plan idag, iaf i mina ögon. Dessutom tvåmålsskytt...bättre kvalhjälte blir svår att finna. Många har försökt provspela sig in i truppen de senaste åren, många av dem har varit duktiga, nästan samtliga har dock saknat den egenskap, som jag tror Kim och gänget uppskattar hos dessa båda herrar, nämligen ödmjukhet och en vilja att anpassa sig till den omgivning man önskar komma till. Utifrån ser det iaf ut som Christian och Erik lyckats med just detta. I övrigt tyckte jag att Johan var riktigt bra idag. Framförallt i första halvlek. Bjärnlind var stabil som vanligt och Mossberg är en härlig krigare, som det är svårt att tycka illa om. Bauman hade tydligen svensexa idag och både Sanny och Markus har jag sett betydligt vassare än idag, trots detta vinner vi med 4-1, det tyder på en betydligt bättre bredd och att betydligt fler som vill ta på sig matchvinnarrollen än tidigare säsonger. Jag ska med nöje följa det här gänget de två återstående helgerna. När nu dessutom Vallen klappade till Kärra med 4-3, så innebär ju det att allt kommer att avgöras på Lexby om två veckor, när Stenungsundslaget kommer på besök. Kanske blir det en helt avgörande match....det återstår att se....
måndag 30 augusti 2010
Regntunga skyar...
30 minuter före avspark i söndagens bortamatch mot Härryda, öppnade sig himmelens skyar. Gräset hann inte svälja de otroliga regnmängderna och matchens inledning blev därför något parodisk. Många dråpliga situationer uppstod och domaren tyckte att vi nog borde bryta matchen. Han blev dock verbalt nedröstad och sen var det slutsnackat om den saken. Regnet var nu inte det enda problemet denna afton. Återigen bantades vår trupp avsevärt under dygnet före matchstart. Jag vet inte vad det är med folk egentligen...åldern kanske? Denna gång var det verkligen panik då återbuden haglade in i värre takt än regnet. Tror vi var 8 man ett tag under söndagen. Mounir, Labben och Thomas Månsson ställde upp på kort varsel och vi kunde således mönstra 11 någorlunda friska veteraner. Om man bortser från planens skick, så kändes första halvlek ganska lugn för oss i de bakre regionerna. Inte mycket till spel av naturliga skäl och det kändes som vi var det något starkare laget. Därför kom Härrydas ledningsmål som en kalldusch. Ett fint anfall på vänstekanten förvisso, slutade med ett inlägg där det kändes som vi låg rätt i positionerna. Bollen låg dock helt plötsligt framför fötterna på en av deras två spelare som befann sig i straffområdet och han kunde raka in bollen i tom kasse. Vi tog dock tag i spelet omedelbart efter detta och hade flera bud på kvittering. Vattenpölar stoppade dock de flesta chanserna. Kvitteringen skulle dock komma efter en hörna. Falken smög sig upp bakom ryggen på mig och när min otroliga spänst inte nådde bollen, bugade och bockade han in bollen invid ena stolpen. Optimismen var stor inför andra rundan och vi inledde piggt. Då kom nästa kalldusch. Återigen inlägg, denna gång från höger, dock alldeles för högt, men Mojje gjorde en pojklagsknuff på framrusande forward och straffen var solklar. Danne gick åt rätt håll men orkade inte hålla den hårda välplacerade straffen. Nu följde en riktigt risig period från vår sida. Planen sög bra i vissa ben. Härryda satte hög press på stillastående Partillespelare och vi fick inte igång nåt anfallsspel överhuvudtaget. Härryda fick jätteytor att kontra på och danne räddade oss ett par gånger från ytterligare baklängesmål. Vi saknade dock inte chanser helt och hållet. Minns att Mounir hade två riktigt bra lägen (efter mackor från bloggmaster) att kvittera.
Sista 5-7 minuterna fick vi dock bra tryck på Härryda och belöningen skulle komma. Jag fick bollen på vår vänsterkant efter ett par passfinter med leriga motståndare som följd, mötte Urban upp på djupet. Han vände upp och hittade Falken fint i djupled...ett fint inlägg till en framstormande Labben som kyligt placerade in 2-2 med 2 minuter kvar. Kändes som ett rättvist resultat sett över hela matchen även om jag tycker att vi borde vunnit matchen, då motståndet inte var av vassaste märke. Planen passade nog Härryda bättre dock. De spelade ett rakare spel med mycket långbollar, vilket ju givetvis var att föredra med tanke på underlaget. Två matcher kvar nu och det bästa vi kan hoppas på är nog en 3-4 plats om alla resultat blir de rätta.
På vägen hem letade jag upp Partilles hemsida på min mobil och såg att Bauman just gjort 3-2 till A-laget i den oerhört viktiga matchen mot Rannebergen. Väl hemma såg jag att Christian avgjort med ett 4-2 mål. Riktigt skönt av flera anledningar. Dels för att det pratats en del om att PIF inte är ett höstlag och inte pallar en hel säsong (tre raka segrar nu och avancemang i tabellen) men också för att avslutningen för en gång skull blir högintressant ända in på mållinjen och att vi har det i egna händer. Tuffa matcher återstår dock och det är viktigt att behålla sin ödmjukhet även i de på pappret "lättare" matcherna.
Inga matcher för mig i veckan som kommer. Åker till Legoland med familjen på söndag och missar därmed Oldboysmatchen mot Kortedala. Träning dock på onsdag med C-laget och förhoppningsvis en halvlek med barnen som åskådare på Gamlestadsvallen på torsdag. När A-laget skall försöka ta fjärde raka, mot svårspelade Kozara.
Ha det!
Sista 5-7 minuterna fick vi dock bra tryck på Härryda och belöningen skulle komma. Jag fick bollen på vår vänsterkant efter ett par passfinter med leriga motståndare som följd, mötte Urban upp på djupet. Han vände upp och hittade Falken fint i djupled...ett fint inlägg till en framstormande Labben som kyligt placerade in 2-2 med 2 minuter kvar. Kändes som ett rättvist resultat sett över hela matchen även om jag tycker att vi borde vunnit matchen, då motståndet inte var av vassaste märke. Planen passade nog Härryda bättre dock. De spelade ett rakare spel med mycket långbollar, vilket ju givetvis var att föredra med tanke på underlaget. Två matcher kvar nu och det bästa vi kan hoppas på är nog en 3-4 plats om alla resultat blir de rätta.
På vägen hem letade jag upp Partilles hemsida på min mobil och såg att Bauman just gjort 3-2 till A-laget i den oerhört viktiga matchen mot Rannebergen. Väl hemma såg jag att Christian avgjort med ett 4-2 mål. Riktigt skönt av flera anledningar. Dels för att det pratats en del om att PIF inte är ett höstlag och inte pallar en hel säsong (tre raka segrar nu och avancemang i tabellen) men också för att avslutningen för en gång skull blir högintressant ända in på mållinjen och att vi har det i egna händer. Tuffa matcher återstår dock och det är viktigt att behålla sin ödmjukhet även i de på pappret "lättare" matcherna.
Inga matcher för mig i veckan som kommer. Åker till Legoland med familjen på söndag och missar därmed Oldboysmatchen mot Kortedala. Träning dock på onsdag med C-laget och förhoppningsvis en halvlek med barnen som åskådare på Gamlestadsvallen på torsdag. När A-laget skall försöka ta fjärde raka, mot svårspelade Kozara.
Ha det!
söndag 29 augusti 2010
Supersöndag!
Kanske ett slitet uttryck och kanske något överdrivet, men en intressant afton kan det bli.
A-laget möter Rannebergen i en mycket intressant drabbning. Särskilt med tanke på helgens resultat i övrigt då samtliga topplag tappade poäng.
Semberija gick på en riktig mina mot Mölnlycke. Träffade delar av laget strax före matchen, då jag var på väg från jobbet. (de flesta bor ju i eller har anknytning till Bergsjön) 8 återbud under fredagen rapporterades det om, så "skrällen" låg lite i luften.
Lärje och Lunden delade broderligt på poängen i lördagens toppmöte (2-2).
Således ett utmärkt läge för "Kims killar" att ta in på Lärje samtidigt som man rycker lite i kampen om kvalplatsen. Rannebergen bör dock inte nonchaleras. Förlust i våras och vi har i många år haft tuffa kamper mot de numer orangefärgade bröderna från nordost. Tippar med hjärtat 3-1 till oss...
Oldboysen tar sig upp till Härryda i ett försök att definitivt lämna bottenträsket bakom oss. Lite avbytare idag och samma inställning som sist så skall det nog gå vägen. Funderar på att cykla till matchen, meeeen skall ju orka spela också, så det blir nog bilen de tre minuter det tar till Härrydavallen.
Avstår att kommentera Zlatan, som förmodligen enda blogg i hela Sverige. Det har sagts lite för mycket där redan kan man tycka...
A-laget möter Rannebergen i en mycket intressant drabbning. Särskilt med tanke på helgens resultat i övrigt då samtliga topplag tappade poäng.
Semberija gick på en riktig mina mot Mölnlycke. Träffade delar av laget strax före matchen, då jag var på väg från jobbet. (de flesta bor ju i eller har anknytning till Bergsjön) 8 återbud under fredagen rapporterades det om, så "skrällen" låg lite i luften.
Lärje och Lunden delade broderligt på poängen i lördagens toppmöte (2-2).
Således ett utmärkt läge för "Kims killar" att ta in på Lärje samtidigt som man rycker lite i kampen om kvalplatsen. Rannebergen bör dock inte nonchaleras. Förlust i våras och vi har i många år haft tuffa kamper mot de numer orangefärgade bröderna från nordost. Tippar med hjärtat 3-1 till oss...
Oldboysen tar sig upp till Härryda i ett försök att definitivt lämna bottenträsket bakom oss. Lite avbytare idag och samma inställning som sist så skall det nog gå vägen. Funderar på att cykla till matchen, meeeen skall ju orka spela också, så det blir nog bilen de tre minuter det tar till Härrydavallen.
Avstår att kommentera Zlatan, som förmodligen enda blogg i hela Sverige. Det har sagts lite för mycket där redan kan man tycka...
söndag 22 augusti 2010
Upp som en sol... ner som en övergödd idrottsinvalid som har så ont att han knappt kan trycka på tangentbordet!
Lite lång titel kan tyckas, men så var det en händelserik helg oxå och den känns kan jag lov er!
Låt oss börja från början...
Fredag: C-lagsmatch mot ett riktigt bra Rannebergen, med idel välkända ansikten i startuppställningen. Olausson, Steven, Tommy för att nu nämna några av de uvar vi stött på otaliga ggr genom åren. 13 man på laguppställningen efter några tråkiga återbud. Rannebergen börjar klart bäst och har ett par bud på en tidig ledning. Vi backar hem och hittar ganska bra försvarspositioner, så även om Rannebergen håller i taktpinnen ser det ganska tryggt ut och vi kommer mer och mer in i matchen. Vi blir också hetare och hetare i närkamper, presspelet och omställningarna. Själv hade jag en riktigt het dubbelchans, då det var kalabalik i motståndarnas straffområde. Ett skott med vänstern och ett med högern, båda räddades på mållinjen. 0-0 stod sig dock halvleken ut, men vi ledde helt klart på poäng. En tråkig händelse i första var att Jonas spräckte sitt ögonbryn och fick uppsöka akuten. 12 man kvar, däribland jag och en Essman som säkerhetsskäl bara ville köra en halvlek. Ni förstår säkert själva. Rannebergen mot 10 partillespelare tog rejält tag om matchen igen. Inledningsvis var vi dock farliga i kontringarna och vi skulle också ta ledningen i matchen. Svanberg sökte mitt huvud på en frispark...missade som vanligt...men bollen damp ner vid Linus fötter, som slog in en boll efter backen...där dök Bengan upp...vet inte vad han gjorde där men ledning hur som helst. Rannebergen chansade och satsade nu allt framåt. Vi krigade förtjänstfullt och Sandos gjorde ett par svettiga räddningar. Kontringslägen fanns...tyvärr fick en gamling med vadmuskler som satt strax under ljumskarna de flesta chanserna. Essman, av ren barmhärtighet antar jag, löste mig från pinan...men fler led av samma symptom...så man var snart på plan igen till allas "glädje"...alla i Rannebergen alltså. Matchen skulle sluta 1-1 efter att en av Rannebergen 700 hörnor i andra halvlek, den mest misslyckade faktiskt, letat sig fram i slottet där en omarkerad spelare kunde skicka upp en halvvolley i nättaket. Rättvist...javisst...men trist då seriesegern förmodligen flög sin kos där. Tycker ändå vi skall vara ganska nöjda med dagen, då vi saknade flera tongivande (jag syftar inte på Björkis) spelare och mötte ett riktigt vasst motstånd.
Lördag: V75 åt skogen (som vanligt), nära på stryktipset (igen), en kropp som inte ville upp ur sängen och en fru som shoppat sönder mitt Visa-kort. Snacka om att behöva positiv förstärkning. Galet skönt att då läsa om A-lagets grymma 5-0 på Semberija, speciellt med tanke på att jag har haft halva det laget som elever. Mötte spelande tränare Korosh Hatami på Överåsvallen inför söndagens oldboysmatch.Han var där för att titta på Lunden-Kongahälla. Huvan var långt nerdragen, men jag tvingade honom att se mig. Orättvist var hans första kommentar...5-0 sa jag med höjda ögonbryn...ja du vet hur det är, svarade han...och det vet jag ju... Cornelis skrev en gång "moralen var det uselt med".... Nu är Grabbarna med i racet på nytt och det känns j-vligt roligt!
Söndag: Som sagt, Oldboysmatch, hur nu det skulle gå till. Benen var fortfarande som stockar. Kollade sista kvarten på Lundens 2-2 match mot Kongahälla och den stora frågan är varför den relativt stora publiken gick hem efter slutsignalen. Ville de se ett Lunden som kan slå mer en två pass i rad, skulle de stannat för att se "de gamle". Lunden är överlägsna i vår Oldboysgrupp och spelar riktigt fin fotboll. Vad jag vet har vi aldrig slagit dem eller ens varit i närheten av att göra det. Idag var det nära skräll, men ändå så oändligt långt ifrån. Det blev en väldigt konstig match eller framförallt ett märkligt slut på matchen. Återkommer till det senare. Som vanligt var vi 16 man på söndag morgon, men enbart 12 till start. Inget bra då det mot Lunden oftast blir väldigt mycket spring utan boll. Lunden satte högsta fart från början och om jag säger att bollinnehavet första 10 var 90-10 så är jag snäll mot oss. 1-0 kom också som ett brev på posten, dock något turligt. En Lunden spelare kommer loss på deras vänsterkant och slår ett inlägg 20 centimeter från kortlinjen, bollen går i en båge över en chanslös Danne i målet och dimper ner i höger burgavel. Riktigt tung start mao. Speciellt som man vet att vi sällan gör mer än ett mål mot dem.
Efter de första hemska 10 minuterna höjer vi oss dock något och får igång något som åtminstone kan liknas vid anfallsspel. Vårt försvar får ordning på uppspelen och agerar även riktigt säkert i defensiven. Vi får en riktigt het chans på en omställning. Jag får tag i ett uppspel och Urban gör en kanonlöpning i djupled. Backen hinner ikapp, men Urban vänder bort honom. Skottet är bra och målvakten släpper retur...en decimeter längre och jag hade kunnat raka in returen. 1-0 står sig dock halvleken ut. Andra halvlek inleds som den första slutade. lunden för spelet, men vi försvarar oss bra och har ett par bra lägen till kontring. Med ca 7-8 minuter kvar får vi upp bollen på vår högerkant. Jag möter upp och ytterbacken tvekar något...resten är fotbollsgodis... tunnel, så det stänker om det, ett ryck (ja nåt liknande iaf) följ av en smekning fram till Urban på djupet...denne dras omkull och straffen är solklar. Jag fick ta den...målvakten i fel hörn och...1-1.
Plötsligt fanns det hopp om en skräll... det hoppet varade till 6 minuter från slutet...dvs 0,5-1 minut. Därefter rasar vi ihop som ett korthus. Orken tryter och vi tvingas öppna oss något för att kvittera på nytt. Lunden är tyvärr alltför bra för att bjudas på öppna ytor och man gör nu mål i varje anfall. 6-1 visar matchtavlan innan domare barmhärtigt visslar i sin pipa. 5 mål sista 6 minuterna är givetvis inte kul, när man stridit så väl som vi gjorde. Återigen visar vi att vi kan rå på topplagen, men att vi är i akut behov av avbytare. Det är inte första gången det rasat iväg på slutet och det lär inte bli sista om vi inte kan få ihop en 14-15 man åtminstone. Trots avslutningen var det en riktigt kul match, bra stämning, gött snack, rätt så bra domare, ett lag som spelade riktigt fin fotboll och ett som ville och försökte. Nu tar vi Härryda på söndag!
Låt oss börja från början...
Fredag: C-lagsmatch mot ett riktigt bra Rannebergen, med idel välkända ansikten i startuppställningen. Olausson, Steven, Tommy för att nu nämna några av de uvar vi stött på otaliga ggr genom åren. 13 man på laguppställningen efter några tråkiga återbud. Rannebergen börjar klart bäst och har ett par bud på en tidig ledning. Vi backar hem och hittar ganska bra försvarspositioner, så även om Rannebergen håller i taktpinnen ser det ganska tryggt ut och vi kommer mer och mer in i matchen. Vi blir också hetare och hetare i närkamper, presspelet och omställningarna. Själv hade jag en riktigt het dubbelchans, då det var kalabalik i motståndarnas straffområde. Ett skott med vänstern och ett med högern, båda räddades på mållinjen. 0-0 stod sig dock halvleken ut, men vi ledde helt klart på poäng. En tråkig händelse i första var att Jonas spräckte sitt ögonbryn och fick uppsöka akuten. 12 man kvar, däribland jag och en Essman som säkerhetsskäl bara ville köra en halvlek. Ni förstår säkert själva. Rannebergen mot 10 partillespelare tog rejält tag om matchen igen. Inledningsvis var vi dock farliga i kontringarna och vi skulle också ta ledningen i matchen. Svanberg sökte mitt huvud på en frispark...missade som vanligt...men bollen damp ner vid Linus fötter, som slog in en boll efter backen...där dök Bengan upp...vet inte vad han gjorde där men ledning hur som helst. Rannebergen chansade och satsade nu allt framåt. Vi krigade förtjänstfullt och Sandos gjorde ett par svettiga räddningar. Kontringslägen fanns...tyvärr fick en gamling med vadmuskler som satt strax under ljumskarna de flesta chanserna. Essman, av ren barmhärtighet antar jag, löste mig från pinan...men fler led av samma symptom...så man var snart på plan igen till allas "glädje"...alla i Rannebergen alltså. Matchen skulle sluta 1-1 efter att en av Rannebergen 700 hörnor i andra halvlek, den mest misslyckade faktiskt, letat sig fram i slottet där en omarkerad spelare kunde skicka upp en halvvolley i nättaket. Rättvist...javisst...men trist då seriesegern förmodligen flög sin kos där. Tycker ändå vi skall vara ganska nöjda med dagen, då vi saknade flera tongivande (jag syftar inte på Björkis) spelare och mötte ett riktigt vasst motstånd.
Lördag: V75 åt skogen (som vanligt), nära på stryktipset (igen), en kropp som inte ville upp ur sängen och en fru som shoppat sönder mitt Visa-kort. Snacka om att behöva positiv förstärkning. Galet skönt att då läsa om A-lagets grymma 5-0 på Semberija, speciellt med tanke på att jag har haft halva det laget som elever. Mötte spelande tränare Korosh Hatami på Överåsvallen inför söndagens oldboysmatch.Han var där för att titta på Lunden-Kongahälla. Huvan var långt nerdragen, men jag tvingade honom att se mig. Orättvist var hans första kommentar...5-0 sa jag med höjda ögonbryn...ja du vet hur det är, svarade han...och det vet jag ju... Cornelis skrev en gång "moralen var det uselt med".... Nu är Grabbarna med i racet på nytt och det känns j-vligt roligt!
Söndag: Som sagt, Oldboysmatch, hur nu det skulle gå till. Benen var fortfarande som stockar. Kollade sista kvarten på Lundens 2-2 match mot Kongahälla och den stora frågan är varför den relativt stora publiken gick hem efter slutsignalen. Ville de se ett Lunden som kan slå mer en två pass i rad, skulle de stannat för att se "de gamle". Lunden är överlägsna i vår Oldboysgrupp och spelar riktigt fin fotboll. Vad jag vet har vi aldrig slagit dem eller ens varit i närheten av att göra det. Idag var det nära skräll, men ändå så oändligt långt ifrån. Det blev en väldigt konstig match eller framförallt ett märkligt slut på matchen. Återkommer till det senare. Som vanligt var vi 16 man på söndag morgon, men enbart 12 till start. Inget bra då det mot Lunden oftast blir väldigt mycket spring utan boll. Lunden satte högsta fart från början och om jag säger att bollinnehavet första 10 var 90-10 så är jag snäll mot oss. 1-0 kom också som ett brev på posten, dock något turligt. En Lunden spelare kommer loss på deras vänsterkant och slår ett inlägg 20 centimeter från kortlinjen, bollen går i en båge över en chanslös Danne i målet och dimper ner i höger burgavel. Riktigt tung start mao. Speciellt som man vet att vi sällan gör mer än ett mål mot dem.
Efter de första hemska 10 minuterna höjer vi oss dock något och får igång något som åtminstone kan liknas vid anfallsspel. Vårt försvar får ordning på uppspelen och agerar även riktigt säkert i defensiven. Vi får en riktigt het chans på en omställning. Jag får tag i ett uppspel och Urban gör en kanonlöpning i djupled. Backen hinner ikapp, men Urban vänder bort honom. Skottet är bra och målvakten släpper retur...en decimeter längre och jag hade kunnat raka in returen. 1-0 står sig dock halvleken ut. Andra halvlek inleds som den första slutade. lunden för spelet, men vi försvarar oss bra och har ett par bra lägen till kontring. Med ca 7-8 minuter kvar får vi upp bollen på vår högerkant. Jag möter upp och ytterbacken tvekar något...resten är fotbollsgodis... tunnel, så det stänker om det, ett ryck (ja nåt liknande iaf) följ av en smekning fram till Urban på djupet...denne dras omkull och straffen är solklar. Jag fick ta den...målvakten i fel hörn och...1-1.
Plötsligt fanns det hopp om en skräll... det hoppet varade till 6 minuter från slutet...dvs 0,5-1 minut. Därefter rasar vi ihop som ett korthus. Orken tryter och vi tvingas öppna oss något för att kvittera på nytt. Lunden är tyvärr alltför bra för att bjudas på öppna ytor och man gör nu mål i varje anfall. 6-1 visar matchtavlan innan domare barmhärtigt visslar i sin pipa. 5 mål sista 6 minuterna är givetvis inte kul, när man stridit så väl som vi gjorde. Återigen visar vi att vi kan rå på topplagen, men att vi är i akut behov av avbytare. Det är inte första gången det rasat iväg på slutet och det lär inte bli sista om vi inte kan få ihop en 14-15 man åtminstone. Trots avslutningen var det en riktigt kul match, bra stämning, gött snack, rätt så bra domare, ett lag som spelade riktigt fin fotboll och ett som ville och försökte. Nu tar vi Härryda på söndag!
söndag 15 augusti 2010
Seger och Premier League!
Återstarten av Olboysserien kunde inte startat bättre! Ett heltaggat PIF lyckades för första? gången besegra ärkerivalen Sävedalen med 3-0. Visserligen efter WO, men känslan inför matchen var ändå väldigt positiv, så siffrorna speglar troligen den uteblivna matchutvecklingen. Vi närmar oss nu lagen på övre halvan och med liknande inställning i återstående matcher, så kan detta bli en riktigt rolig höst.
I helgen har världens bästa liga haft nypremiär. Många håller den spanska ligan som den bästa, men är man som jag uppväxt med tipsextra på lördagarna, så är och förblir den engelska, den ligan man med störst intresse och glädje följer från första till sista omgången. Tempo, atmosfär, kamp och tradition gör den i mitt tycke till den bästa. Mitt eget favoritlag är, kanske något otippat Wolverhampton. Som nyfrälst blivande fotbollsfantast kunde jag inte låta bli att charmas av de orange-svarta Vargarna på 70-talet. Spelare som Kenny Hibbit och Andy Gray blev mina första idoler. Sedan den tiden har det dock varit en enda lång plåga att vara wolvesfan. Nu befinner man sig åter i finrummet, om än i de nedre regionerna och ligapremiären började perfekt med hemmaseger på Molineux mot Stoke med 2-1. Annars bjöd väl inte premiäromgången på några större skrällar. Chelsea blir nog laget att slå! Skall bli kul och se om United lyckas med sina portugisiska värvningar. Liverpool och Arsenal är väl de främsta utmanarna som vanligt. City har tokvärvat som vanligt och Tottenham floppar väl som vanligt.
Ett uppstickarlag brukar det alltid vara och visst hoppas jag på mina favoriter, men varför inte Blackpool. 4-0 borta mot Wigan imponerar. Grymma 9-10 månader blir det hursomhelst.
I helgen har världens bästa liga haft nypremiär. Många håller den spanska ligan som den bästa, men är man som jag uppväxt med tipsextra på lördagarna, så är och förblir den engelska, den ligan man med störst intresse och glädje följer från första till sista omgången. Tempo, atmosfär, kamp och tradition gör den i mitt tycke till den bästa. Mitt eget favoritlag är, kanske något otippat Wolverhampton. Som nyfrälst blivande fotbollsfantast kunde jag inte låta bli att charmas av de orange-svarta Vargarna på 70-talet. Spelare som Kenny Hibbit och Andy Gray blev mina första idoler. Sedan den tiden har det dock varit en enda lång plåga att vara wolvesfan. Nu befinner man sig åter i finrummet, om än i de nedre regionerna och ligapremiären började perfekt med hemmaseger på Molineux mot Stoke med 2-1. Annars bjöd väl inte premiäromgången på några större skrällar. Chelsea blir nog laget att slå! Skall bli kul och se om United lyckas med sina portugisiska värvningar. Liverpool och Arsenal är väl de främsta utmanarna som vanligt. City har tokvärvat som vanligt och Tottenham floppar väl som vanligt.
Ett uppstickarlag brukar det alltid vara och visst hoppas jag på mina favoriter, men varför inte Blackpool. 4-0 borta mot Wigan imponerar. Grymma 9-10 månader blir det hursomhelst.
fredag 13 augusti 2010
Barnsligt...
... pirrigt i kroppen nu när matchandet ånyo börjar. Trots nyss fyllda 42, försvinner aldrig riktigt pirret. Hade det gjort det kanske man lagt skorna på hyllan iofs. Jag vet inte vad det är som gör det, men jag tror att det är en kombination av saker. "Spänningsmomenet"... att aldrig riktigt veta hur det skall bli... "Lagarbetet" ... att man gör något tillsammans efter överenskomna regler och taktiska dispositioner... "Det sociala"...tugget och snacket inför, under och efter match...Detta får man ingen annanstans och tillsammans med att fotboll är förbannat roligt, gör att det är sjukt svårt att helt lägga det åt sidan. Så länge benen rör sig (om än minimalt) så kommer nog gubben i nån form fortsätta sprida skräck i motståndarna...lr va det medspelarna.
...taggad inför söndagens möte med Sävedalen i oldboysserien som nystartar. Vår statistik mot grannen är nedslående, men vi skakade dem något i våras och hade vi bara haft fullt lag hela matchen och sluppit skador, så hade nog en pinne funnits inom räckhåll. Tittar man på laguppställningen inför söndagens möte, så andas man en viss optimism, återstår dock att se om den blir slutgiltig. Har ju blivit besviken ett par gånger i år efter många, många sista minuten återbud.
...kul att träna med C-laget i onsdags. Kroppen va inte så himla risig som befarat, men jag fick kliva av 10 minuter före slutet, med lite krampkänning i höger vad och lår (jaja skratta ni). C-laget har en intressant höst framför sig. Fyra tuffa matcher kvar, varav några mot rivalerna som gör upp om ligaguldet. Vi har inget i egna händer, men fyra raka vinster är givetvis målet och det tror jag kan räcka riktigt långt.
...med små människor. I mitt förra inlägg tog jag upp upplevelsen av att stå på gräddhyllan och lyssna på de som vet allra bäst. Det är givetvis roligt att A-laget engagerar. Var med de år, då laget levde ett eget liv i skymundan från all annan verksamhet och det är sannerligen ej att föredra. Det vore dock bra om det fanns en viss ödmjukhet gentemot de som viger sina liv åt att göra Partille framgångsrikt. Det är väldigt lätt att kasta ur sig synpunkter och pikar, men kanske inte så klokt, när man bara sitter inne med några få procent av information om hur laget fungerar, tränar mm... Kims senaste blogginlägg gjorde mig både ledsen och förbannad. Visst ska man kunna diskutera spelidé och annat, men man bör göra det med ödmjukhet och lyhördhet....totala sågningar hör hemma någon annanstans och gagnar varken spelare, ledare eller klubben i stort.
...taggad inför söndagens möte med Sävedalen i oldboysserien som nystartar. Vår statistik mot grannen är nedslående, men vi skakade dem något i våras och hade vi bara haft fullt lag hela matchen och sluppit skador, så hade nog en pinne funnits inom räckhåll. Tittar man på laguppställningen inför söndagens möte, så andas man en viss optimism, återstår dock att se om den blir slutgiltig. Har ju blivit besviken ett par gånger i år efter många, många sista minuten återbud.
...kul att träna med C-laget i onsdags. Kroppen va inte så himla risig som befarat, men jag fick kliva av 10 minuter före slutet, med lite krampkänning i höger vad och lår (jaja skratta ni). C-laget har en intressant höst framför sig. Fyra tuffa matcher kvar, varav några mot rivalerna som gör upp om ligaguldet. Vi har inget i egna händer, men fyra raka vinster är givetvis målet och det tror jag kan räcka riktigt långt.
...med små människor. I mitt förra inlägg tog jag upp upplevelsen av att stå på gräddhyllan och lyssna på de som vet allra bäst. Det är givetvis roligt att A-laget engagerar. Var med de år, då laget levde ett eget liv i skymundan från all annan verksamhet och det är sannerligen ej att föredra. Det vore dock bra om det fanns en viss ödmjukhet gentemot de som viger sina liv åt att göra Partille framgångsrikt. Det är väldigt lätt att kasta ur sig synpunkter och pikar, men kanske inte så klokt, när man bara sitter inne med några få procent av information om hur laget fungerar, tränar mm... Kims senaste blogginlägg gjorde mig både ledsen och förbannad. Visst ska man kunna diskutera spelidé och annat, men man bör göra det med ödmjukhet och lyhördhet....totala sågningar hör hemma någon annanstans och gagnar varken spelare, ledare eller klubben i stort.
söndag 8 augusti 2010
Any given sunday!
Tog med mig lillgrabben ner till Lexby idag för att premiärtitta på A-laget. Valde förmodligen helt fel dag då regnet öste ner och det blev torsk med hela 0-4. Vann dock en prezzoapparat, så helt lottlös blev man inte.
Att stå på ljugarbänken, besserwisserläktaren lr gnälltrallen passar mig dock ganska dåligt. Gillar inte att ha en massa åsikter om uppställningar, spelidéer och byten, då man själv inte är involverad i laget och det som händer i kulisserna. Jag är på plats snarare för att få se lite fin fotboll och ge mitt stöd för det goda arbete som jag vet görs av hårt arbetande spelare och ledare. Gnället får andra sköta om.
Matchen då!?
För att återgå till rubriken, så såg jag igår filmen "any given sunday" med Al Pacino som den amerikanske fotbollscoachen Tony D'amato. I filmen håller han ett inför-matchen tal där han pratar om de små marginaler som är så oerhört viktiga att ha med sig i idrottens värld. Han säger att det är oerhört viktigt att dö för varje centimeter (eg. inch) i en match. Hans tes är att dessa många små centimetervinter i slutändan är det som avgör då de plussas på. Dagens match var ett tydligt exempel på detta tycker jag. Lärje/angered vann små, små centimetrar över hela planen. Man va lite säkrare i passningsspelet, man höll ett lite högre tempo, man vann några fler närkamper och man var lite kyligare i de avgörande lägena. Detta gav en, till slut, ganska stabil seger mot ett PIF, som jag ändå tycker föll med flaggan i topp då man inte gav upp utan hela tiden försökte, mot en motståndare som fått matchen precis dit man ville. 1-0 målet blev på så sätt väldigt avgörande i en period då jag tycker Partille började ta över taktpinnen något.
I övrigt var det väldigt trevligt att se två lag som vill spela boll efter backen. Idag gjorde dock, som sagt, Lärje det något bättre än di röde.
Att stå på ljugarbänken, besserwisserläktaren lr gnälltrallen passar mig dock ganska dåligt. Gillar inte att ha en massa åsikter om uppställningar, spelidéer och byten, då man själv inte är involverad i laget och det som händer i kulisserna. Jag är på plats snarare för att få se lite fin fotboll och ge mitt stöd för det goda arbete som jag vet görs av hårt arbetande spelare och ledare. Gnället får andra sköta om.
Matchen då!?
För att återgå till rubriken, så såg jag igår filmen "any given sunday" med Al Pacino som den amerikanske fotbollscoachen Tony D'amato. I filmen håller han ett inför-matchen tal där han pratar om de små marginaler som är så oerhört viktiga att ha med sig i idrottens värld. Han säger att det är oerhört viktigt att dö för varje centimeter (eg. inch) i en match. Hans tes är att dessa många små centimetervinter i slutändan är det som avgör då de plussas på. Dagens match var ett tydligt exempel på detta tycker jag. Lärje/angered vann små, små centimetrar över hela planen. Man va lite säkrare i passningsspelet, man höll ett lite högre tempo, man vann några fler närkamper och man var lite kyligare i de avgörande lägena. Detta gav en, till slut, ganska stabil seger mot ett PIF, som jag ändå tycker föll med flaggan i topp då man inte gav upp utan hela tiden försökte, mot en motståndare som fått matchen precis dit man ville. 1-0 målet blev på så sätt väldigt avgörande i en period då jag tycker Partille började ta över taktpinnen något.
I övrigt var det väldigt trevligt att se två lag som vill spela boll efter backen. Idag gjorde dock, som sagt, Lärje det något bättre än di röde.
lördag 7 augusti 2010
Semestern över!
"Mästerbloggarna", åtminstone är det deras självutnämnda titel, har varit hårda i sin dom över oss "hobbybloggare", som valt att ta ett par veckors semester. Vill dock påminna herrarna om att jag brutit mitt löfte två gånger och att hjärnan och minnet har gått på högvarv för att få till min lilla hyllning till "min" klubb att bli så korrekt, omfattande och sann som möjligt. Fotbollssäsongen ligger ju dessutom nere för oss lite mindre seriösa utövare och jag har aldrig varit mycket för "väderprat".
Under sommaren har jag dessutom med stort nöje följt Joops "walk down memory lane" på facebook. Härliga bilder, minnesanteckningar och anekdoter från hans tidiga år som tränare i klubben. Av förklarliga själ har han dock utelämnat några årgångar och det blir kanske min sak att fylla i dessa luckor. Lagen födda kring 70-talsstrecket har kanske inte lämnat jättestora avtryck i klubbens historia men de förtjänar också ett omnämnande, trots att Joop inte hade ett finger med i dessa lag. En del av dessa spelare nådde A-laget, vissa blev framgångsrika i andra klubbar och några startade t.o.m en egen klubb i kommunen. Lovar att återkomma med de roligaste detaljerna kring dessa lag under hösten.
På söndag går A-laget igång på nytt och det är med en viss skam jag konstaterar att jag i år inte sett en enda match ännu. Det har inte hänt sen den dagen jag för första gången drog på mig den röd-vita tröjan för sisådär 30 år sedan. Lovar bättring och tänkte varför inte råda bot på detta redan imorgon. Toppmöte mot min favorit till seriesegern, det finns väl sämre matcher att "comebacka" på. Tippar att PIF passar Lärje dåligt, men att turen jämnar ut sig. Vad sägs om 2-2.
Förövrigt...
... har Kim sålt en cykel till min fru...utan rabatt...och med ett dåligt framdäck. Ja, cykeln var till sonen som precis lärt sig cykla utan stödhjul och däcket går väl lätt att byta. Mutan fungerade hursomhelst och nu gör den lille gångvägarna i Landvetter osäkra.
... så skrev nån att Häcken nog kunde "skrälla" mot blåvitt imorgon! Vadå skrälla?? Ligger inte Häcken före i tabellen? Har inte IFK haft oerhört svårt mot Hisingsbröderna de sista åren?
Har blåvitt vunnit två matcher i rad i allsvenskan den här säsongen? Nä, jag hoppas Blåvitt skräller och slår tillbaka getingarna med 2-0.
...så såg jag Marcus Bergs ligadebut för PSV idag. Hur gick det? Jo, Toivonen stal showen med två mål varav det sista var en riktig pärla från 25-30 meter. I min bok är han en given landslagsman.
...startar C-laget sin march mot ligaguld med träning på onsdag. Dags att återta den lilla kondis, man hade innan uppehållet och som 4 veckors semester ödelagt. Tur att tappet nuförtiden inte blir så förfärligt stort.
Under sommaren har jag dessutom med stort nöje följt Joops "walk down memory lane" på facebook. Härliga bilder, minnesanteckningar och anekdoter från hans tidiga år som tränare i klubben. Av förklarliga själ har han dock utelämnat några årgångar och det blir kanske min sak att fylla i dessa luckor. Lagen födda kring 70-talsstrecket har kanske inte lämnat jättestora avtryck i klubbens historia men de förtjänar också ett omnämnande, trots att Joop inte hade ett finger med i dessa lag. En del av dessa spelare nådde A-laget, vissa blev framgångsrika i andra klubbar och några startade t.o.m en egen klubb i kommunen. Lovar att återkomma med de roligaste detaljerna kring dessa lag under hösten.
På söndag går A-laget igång på nytt och det är med en viss skam jag konstaterar att jag i år inte sett en enda match ännu. Det har inte hänt sen den dagen jag för första gången drog på mig den röd-vita tröjan för sisådär 30 år sedan. Lovar bättring och tänkte varför inte råda bot på detta redan imorgon. Toppmöte mot min favorit till seriesegern, det finns väl sämre matcher att "comebacka" på. Tippar att PIF passar Lärje dåligt, men att turen jämnar ut sig. Vad sägs om 2-2.
Förövrigt...
... har Kim sålt en cykel till min fru...utan rabatt...och med ett dåligt framdäck. Ja, cykeln var till sonen som precis lärt sig cykla utan stödhjul och däcket går väl lätt att byta. Mutan fungerade hursomhelst och nu gör den lille gångvägarna i Landvetter osäkra.
... så skrev nån att Häcken nog kunde "skrälla" mot blåvitt imorgon! Vadå skrälla?? Ligger inte Häcken före i tabellen? Har inte IFK haft oerhört svårt mot Hisingsbröderna de sista åren?
Har blåvitt vunnit två matcher i rad i allsvenskan den här säsongen? Nä, jag hoppas Blåvitt skräller och slår tillbaka getingarna med 2-0.
...så såg jag Marcus Bergs ligadebut för PSV idag. Hur gick det? Jo, Toivonen stal showen med två mål varav det sista var en riktig pärla från 25-30 meter. I min bok är han en given landslagsman.
...startar C-laget sin march mot ligaguld med träning på onsdag. Dags att återta den lilla kondis, man hade innan uppehållet och som 4 veckors semester ödelagt. Tur att tappet nuförtiden inte blir så förfärligt stort.
måndag 26 juli 2010
Partille IF Del I
Det är inget litet företag att ge sig på en slags summering av mina tre decennier i klubben. Summering förresten...låter som om man ligger på sin dödsbädd eller nåt!
Det finns många människor man vill hylla, många minnen, roliga episoder och intressanta matcher att skriva om. Minnet kanske inte alltid är 100%-igt och ordningsföljden något stapplande, men andemeningen och känslorna är äkta och sanna.
Det hela startade, som jag tidigare berättat nån gång våren 1981. Partille IF bestod vid den här tiden av ett Seniorlag i div 6 samt 4 pojklag i åldrarna -65, -68, -69 och 71. 65-laget var det dominerande laget, med många profiler och framtida A-lagsspelare. Man mätte sig med de bästa i Göteborg och hade redan då, Joop som en av två tränare (den andre kallade Stickon). -69 och 71-lagen var riktigt usla och gjorde snarare anspråk på att vara regionens sämsta lag. Vi då, jo vi va väl ganska hyfsade. Det fanns rejält med talang, men viljan var väl kanske inte alltid den rätta och träningsmoralen var usel. Skott och 2-lagsspel var det tiden ägnades åt. Trots det kunde vi ibland vara en rejält obehaglig övereskning för alla som underskattade oss. Minns segrar mot såväl Frölunda, som Örgryte på Lexbys svårspelade grusplan.
I övrigt fanns en vaktmästare på anläggningen och en mycket aktiv supporterklubb. Denna första del av Partille IF:s nutidshistoria kommer att tillägnas dessa herrar och för all del även damer. Deras ideal och kärlek till den klubb de tillägnat större delen av sina liv i, kom att prägla hela min tonåriga fotbollsuppväxt. De följde alla matcher, satt i styrelsen, fixade fika till såväl matcher som träningar, kommenterade, utbildade och fostrade oss grabbar i klubben. Klubbkänsla är idag en bristvara, men något dessa människor ägnade tusentals timmar till att skapa och lära ut. Lasse, Lasse, Sture, Gunnar, Kurt, Maj, Rolf, Rune och många fler. Ett stort tack för er tid, ert tålamod och er kärlek. Många av dem finns inte bland oss längre, men vi har alla en stor och viktig uppgift att förvalta och föra deras minne och anda vidare till kommande generationer. Själv var kanske mitt förhållande till Kurt och Maj det jag bär med mig längst in i hjärtat. Maj, extramamman som aldrig sa nåt negativt utan alltid talade gott om "sina" pöjkar och Kurt, den buttre med sylvassa kommentarer och sågningar, men med ett hjärta av guld och en kärlek till alla röd-vita som fick förmånen att stirra in i de där glittrande, plirande ögonen. Familjärt var mina första intryck av klubben, tyvärr var det dock en anda, som var på väg att att försvinna. Mer om det i senare delar...
Sportsligt då? Ja det rasade väl inte direkt in bucklor i klubbstugan, men ett stabilt lag i division 6 (som då verkligen var division 6) antar jag, man följde kanske inte seniorerna särskilt mycket i de unga åren. Min egen A-lagsdebut skedde mot Argo hösten 1984 i säsongens sista obetydliga match på Lexby grus... mer om den och mycket annat i del II...
Det finns många människor man vill hylla, många minnen, roliga episoder och intressanta matcher att skriva om. Minnet kanske inte alltid är 100%-igt och ordningsföljden något stapplande, men andemeningen och känslorna är äkta och sanna.
Det hela startade, som jag tidigare berättat nån gång våren 1981. Partille IF bestod vid den här tiden av ett Seniorlag i div 6 samt 4 pojklag i åldrarna -65, -68, -69 och 71. 65-laget var det dominerande laget, med många profiler och framtida A-lagsspelare. Man mätte sig med de bästa i Göteborg och hade redan då, Joop som en av två tränare (den andre kallade Stickon). -69 och 71-lagen var riktigt usla och gjorde snarare anspråk på att vara regionens sämsta lag. Vi då, jo vi va väl ganska hyfsade. Det fanns rejält med talang, men viljan var väl kanske inte alltid den rätta och träningsmoralen var usel. Skott och 2-lagsspel var det tiden ägnades åt. Trots det kunde vi ibland vara en rejält obehaglig övereskning för alla som underskattade oss. Minns segrar mot såväl Frölunda, som Örgryte på Lexbys svårspelade grusplan.
I övrigt fanns en vaktmästare på anläggningen och en mycket aktiv supporterklubb. Denna första del av Partille IF:s nutidshistoria kommer att tillägnas dessa herrar och för all del även damer. Deras ideal och kärlek till den klubb de tillägnat större delen av sina liv i, kom att prägla hela min tonåriga fotbollsuppväxt. De följde alla matcher, satt i styrelsen, fixade fika till såväl matcher som träningar, kommenterade, utbildade och fostrade oss grabbar i klubben. Klubbkänsla är idag en bristvara, men något dessa människor ägnade tusentals timmar till att skapa och lära ut. Lasse, Lasse, Sture, Gunnar, Kurt, Maj, Rolf, Rune och många fler. Ett stort tack för er tid, ert tålamod och er kärlek. Många av dem finns inte bland oss längre, men vi har alla en stor och viktig uppgift att förvalta och föra deras minne och anda vidare till kommande generationer. Själv var kanske mitt förhållande till Kurt och Maj det jag bär med mig längst in i hjärtat. Maj, extramamman som aldrig sa nåt negativt utan alltid talade gott om "sina" pöjkar och Kurt, den buttre med sylvassa kommentarer och sågningar, men med ett hjärta av guld och en kärlek till alla röd-vita som fick förmånen att stirra in i de där glittrande, plirande ögonen. Familjärt var mina första intryck av klubben, tyvärr var det dock en anda, som var på väg att att försvinna. Mer om det i senare delar...
Sportsligt då? Ja det rasade väl inte direkt in bucklor i klubbstugan, men ett stabilt lag i division 6 (som då verkligen var division 6) antar jag, man följde kanske inte seniorerna särskilt mycket i de unga åren. Min egen A-lagsdebut skedde mot Argo hösten 1984 i säsongens sista obetydliga match på Lexby grus... mer om den och mycket annat i del II...
söndag 18 juli 2010
Semester
Efter ett par ganska grova påhopp om svek och lättja, såg jag det som min stora uppgifta att fixa en fungerande uppkoppling här på Bohus-Malmön, där vi brukar spendera våra somrar. Allt för att bibehålla intresset hos min enorma läskrets. Vad kan man då tänkas blogga om, nu när VM är över och Partille-lagen ligger i hårdträning inför en intressant höst. Hmmm... Vm-finalen kanske kan kommenteras, Allsvenskans nystart efter 2 obegripliga månader av uppehåll, samt en kort anekdot om sommarträningar från förr.
VM-finalen
Känns oerhört skönt att Spanien tog hem bucklan. En av de värsta första-halvlekarna jag sett i fråga om fotbollsförstörelse (från framförallt Holländarnas sida), blev efterhand en ganska spännande och situationsrik match, där det lag som ville spela fotboll gick segrande ur drabbningen. Att Iniesta fick avgöra känns oxå ok, då han e en spelare, med framförallt offensiva kvaliteter och VanBommels totala motsats. Avgjorde inte han dessutom en Champions League- final i slutskedet för några år sedan på liknande sätt?
VM i stort då? Ja, inget av de mest minnesvärda kanske, men ganska ok. Europas fall pratades det om, men 1,2 och 3 i resultatraden talar kanske om motsatsen. Mina 3 starkaste minnen är dock (orankat)...
1. Nya Zeeland ( enda obesegrade lag) vem hade trott det på förhand. Dock i VM:s kanske svageste grupp, som det skulle visa sig.
2. Gyans straffmiss i förlängningens sista spark. Hela Afrika höll andan, men kvartsfinalspöket består.
3. Tysklands överkörning av Argentina. Visade tysk effektivitet och en fantastisk kontringsfotb oll.
Allsvenska hösten
Igår var det nystart på en allsvenska man nästan glömt bort efter ett två månader långt uppehåll, som kan tyckas märkligt, då Sverige ju inte kvalificerade sig till VM. Laget i mitt hjärta är ju IFK, och jag med många vill väl helst glömma våren. 3-0 mot Halmstad var dock en bra start i återuppbyggandet av självförtroende och ett bevis på att laget är oerhört beroende av en frisk Tobias Hysén. Man siktar på en fjärdeplats, men jag hoppas man behåller ödmjukheten och fortfarande inser att gapet ner inte är tillräckligt stort. Fokus på rätt saker bör vara prio 1. Malmö gav bort två mål mot AIK och 3 pinnar till Helsingborg, som alltmer ser ut som en guldkandidat. Tror enbart Elfsborg kan hota nu faktiskt. AIK kan väl knappast hoppas på liknande generositet framöver och laget ser fortfarande tämligen klent ut. Räddningen kan väl vara att fler lag gör det. Mitt tips på sluttrio blir denna...
1. Helsingborg
2. Elfsborg
3. IFK (med hjärtat)
Sommarträning
Somrarna på Lexby IP brukar innebära frivillig träning, med lite kvadde och snåmålsspel för de som jobbar eller inte har någon sommarstuga att vistas i. Det har varit så under nästan samtliga år, jag varit med. Träningsläger i månadsskiftet juli-augusti har oxå förekommit vid ett flertal tillfällen. Minns dock en händelse, som sticker ut lite extra, för sisådär 23 år sedan. Har för mig att det var 1987, vi hade en Engelsk tränare vid Namn Bobby Bennett, med ett förflutet som spelare i bl.a. Tottenham och Millwall, där nog Millwall var hans huvudsakliga adress och den klubb som format hans fotbollsfilosofi. En filosofi fjärran från det Partille vi ser idag. Slog en back en pass på egen planhalva under 30 meter, fick han ett frispel och man blev offentligt lynchad i halvtid. Ambitionen var det dock aldrig nåt fel på, även om den kanske var något för hög för ett dåvarande division fem gäng. Han hade dock endel kontakter den gode Bobby och den aktuella sommaren stod plötsligt 3 okända personer, träningsklädda inför ett av de frivilliga träningspassen. Han presenterade dem som, Queens Park Rangers tränare samt klubbens två målvakter. Gissa om man som 19-åring blev rätt häpen. Skotträning och tempospel stod givetvis på programmet och jag kan säga att kvalitén på detta träningspass vida överstiger de "beach-aktiga", sociala samvaro-passen sommarträningarna annars kan liknas vid.
Nu väntar Skara-sommarland och Axevallatravet i nästa vecka, men för beundrarskaran utlovas ytterligare minnen och tankar, nu när jag äntligen hittat ett mobilt bredband värt namnet.
VM-finalen
Känns oerhört skönt att Spanien tog hem bucklan. En av de värsta första-halvlekarna jag sett i fråga om fotbollsförstörelse (från framförallt Holländarnas sida), blev efterhand en ganska spännande och situationsrik match, där det lag som ville spela fotboll gick segrande ur drabbningen. Att Iniesta fick avgöra känns oxå ok, då han e en spelare, med framförallt offensiva kvaliteter och VanBommels totala motsats. Avgjorde inte han dessutom en Champions League- final i slutskedet för några år sedan på liknande sätt?
VM i stort då? Ja, inget av de mest minnesvärda kanske, men ganska ok. Europas fall pratades det om, men 1,2 och 3 i resultatraden talar kanske om motsatsen. Mina 3 starkaste minnen är dock (orankat)...
1. Nya Zeeland ( enda obesegrade lag) vem hade trott det på förhand. Dock i VM:s kanske svageste grupp, som det skulle visa sig.
2. Gyans straffmiss i förlängningens sista spark. Hela Afrika höll andan, men kvartsfinalspöket består.
3. Tysklands överkörning av Argentina. Visade tysk effektivitet och en fantastisk kontringsfotb oll.
Allsvenska hösten
Igår var det nystart på en allsvenska man nästan glömt bort efter ett två månader långt uppehåll, som kan tyckas märkligt, då Sverige ju inte kvalificerade sig till VM. Laget i mitt hjärta är ju IFK, och jag med många vill väl helst glömma våren. 3-0 mot Halmstad var dock en bra start i återuppbyggandet av självförtroende och ett bevis på att laget är oerhört beroende av en frisk Tobias Hysén. Man siktar på en fjärdeplats, men jag hoppas man behåller ödmjukheten och fortfarande inser att gapet ner inte är tillräckligt stort. Fokus på rätt saker bör vara prio 1. Malmö gav bort två mål mot AIK och 3 pinnar till Helsingborg, som alltmer ser ut som en guldkandidat. Tror enbart Elfsborg kan hota nu faktiskt. AIK kan väl knappast hoppas på liknande generositet framöver och laget ser fortfarande tämligen klent ut. Räddningen kan väl vara att fler lag gör det. Mitt tips på sluttrio blir denna...
1. Helsingborg
2. Elfsborg
3. IFK (med hjärtat)
Sommarträning
Somrarna på Lexby IP brukar innebära frivillig träning, med lite kvadde och snåmålsspel för de som jobbar eller inte har någon sommarstuga att vistas i. Det har varit så under nästan samtliga år, jag varit med. Träningsläger i månadsskiftet juli-augusti har oxå förekommit vid ett flertal tillfällen. Minns dock en händelse, som sticker ut lite extra, för sisådär 23 år sedan. Har för mig att det var 1987, vi hade en Engelsk tränare vid Namn Bobby Bennett, med ett förflutet som spelare i bl.a. Tottenham och Millwall, där nog Millwall var hans huvudsakliga adress och den klubb som format hans fotbollsfilosofi. En filosofi fjärran från det Partille vi ser idag. Slog en back en pass på egen planhalva under 30 meter, fick han ett frispel och man blev offentligt lynchad i halvtid. Ambitionen var det dock aldrig nåt fel på, även om den kanske var något för hög för ett dåvarande division fem gäng. Han hade dock endel kontakter den gode Bobby och den aktuella sommaren stod plötsligt 3 okända personer, träningsklädda inför ett av de frivilliga träningspassen. Han presenterade dem som, Queens Park Rangers tränare samt klubbens två målvakter. Gissa om man som 19-åring blev rätt häpen. Skotträning och tempospel stod givetvis på programmet och jag kan säga att kvalitén på detta träningspass vida överstiger de "beach-aktiga", sociala samvaro-passen sommarträningarna annars kan liknas vid.
Nu väntar Skara-sommarland och Axevallatravet i nästa vecka, men för beundrarskaran utlovas ytterligare minnen och tankar, nu när jag äntligen hittat ett mobilt bredband värt namnet.
torsdag 8 juli 2010
Finalklart!
Mitt egna lilla bloggtips gick in till 50%. Tippade Uruguay efter straffar (kanske mer med hjärtat än med hjärnan), men Holland blev aningen för svåra för sydamerikanerna. Däremot träffade jag klockrent 1-0 till Spanien i gårdagskvällens (i mina ögon) moraliska final.
Hollands finallag -74 och -78 var inte svåra att älska. Totalfotbollens tågade in på VM-arenorna med Cruyff, Neeskens m.fl. i spetsen. Att de inte fick vinna ett VM, var lika beklagligt som att Ungern misslyckades -62 och att Grekland vann EM 2004. Vid vinst i finalen, kommer dagens Holland förmodligen att få "Helgonstatus" i hemlandet. Tyvärr måste jag säga, då jag tycker att detta lag inte på någon punkt kan jämföras med tidigare upplagor. Ett gäng filmande gnällkråkor, tillknäppt, tråkigt och så långt ifrån det Holland som i sina bästa årgångar spelat Europas bästa fotboll. Taktisk triumf?...Ja, kanske, men jag hoppas verkligen inte att det räcker hela vägen. Sneijder är väl den ende som håller fanan någotsånär uppe. Kuyt också för hans arbetsinsats. Däremot Bommel, Robben och Van Persie (stavar han så?)...usch jag vill inte ens tänka på det.
Tråkiga Spanien har också varit ett stående uttryck under turneringen. Jag kan väl delvis hålla med då det inte direkt har sprudlat om laget under den här turneringen. Igår fickk vi fotbollsälskare dock vår aptit, på god fotbollsunderhållning, mättad. Spanien lekte, i mina ögon, med VM:s mest upphaussade lag, Tyskland. Tyskarna har i turneringen levt på naiva motståndare och tidiga ledningsmål. Kontringsfotbollen har förvisso varit en fröjd att se, men jag kände på mig att det inte skulle funka hela vägen. Det funkade inte mot Serbien och det funkade än sämre mot Spanien. De hade läst sin läxa och såg till att tyskarna väldigt få gånger fick komma rättvända mot det spanska försvaret. Xabi Alonso och Busquets (som fått utstå mycket kritik) tog delvis bort ytorna framför den spanska backlinjen, men framförallt så fick tyskarna stundtals inte röra bollen. Utan boll är det svårt att kontra, det är väl en konst enbart Partilles C-lag bemästrar. Tyskland blev således väldigt blekt, för att inte säga avklätt. Puyol fick avgöra och med tanke på den kritik han, i mina ögon ganska orättfärdigt, fått utstå, så kändes det helt rätt. Han var för övrigt en jätte matchen igenom och tillsammans med Piquet gjorde han Klose till en statist. Xavi har jag nämnt tidigare och jag har inget ytterligare att tillägga där tror jag, annat än att jag faktiskt såg honom slå en felpass igår...Illa!
Ser nu fram emot en final där bollsäkra, förhoppningsvis anfallsinriktat fantasifulla och smarta spanjorer ger holländarna en rejäl läxa i fotbollskonst.
Nu går jag på semester, så -Kim, du kan lägga ner bloggtävlingen ett tag!
I höst återkommer jag med ljupblodade analyser från våra lag och en serie av bloggavsnitt kallad "Zätas PIF" där klubbens nutidshistoria (de senaste 30 åren) kommer att nagelfaras.
Trevlig sommar!
Hollands finallag -74 och -78 var inte svåra att älska. Totalfotbollens tågade in på VM-arenorna med Cruyff, Neeskens m.fl. i spetsen. Att de inte fick vinna ett VM, var lika beklagligt som att Ungern misslyckades -62 och att Grekland vann EM 2004. Vid vinst i finalen, kommer dagens Holland förmodligen att få "Helgonstatus" i hemlandet. Tyvärr måste jag säga, då jag tycker att detta lag inte på någon punkt kan jämföras med tidigare upplagor. Ett gäng filmande gnällkråkor, tillknäppt, tråkigt och så långt ifrån det Holland som i sina bästa årgångar spelat Europas bästa fotboll. Taktisk triumf?...Ja, kanske, men jag hoppas verkligen inte att det räcker hela vägen. Sneijder är väl den ende som håller fanan någotsånär uppe. Kuyt också för hans arbetsinsats. Däremot Bommel, Robben och Van Persie (stavar han så?)...usch jag vill inte ens tänka på det.
Tråkiga Spanien har också varit ett stående uttryck under turneringen. Jag kan väl delvis hålla med då det inte direkt har sprudlat om laget under den här turneringen. Igår fickk vi fotbollsälskare dock vår aptit, på god fotbollsunderhållning, mättad. Spanien lekte, i mina ögon, med VM:s mest upphaussade lag, Tyskland. Tyskarna har i turneringen levt på naiva motståndare och tidiga ledningsmål. Kontringsfotbollen har förvisso varit en fröjd att se, men jag kände på mig att det inte skulle funka hela vägen. Det funkade inte mot Serbien och det funkade än sämre mot Spanien. De hade läst sin läxa och såg till att tyskarna väldigt få gånger fick komma rättvända mot det spanska försvaret. Xabi Alonso och Busquets (som fått utstå mycket kritik) tog delvis bort ytorna framför den spanska backlinjen, men framförallt så fick tyskarna stundtals inte röra bollen. Utan boll är det svårt att kontra, det är väl en konst enbart Partilles C-lag bemästrar. Tyskland blev således väldigt blekt, för att inte säga avklätt. Puyol fick avgöra och med tanke på den kritik han, i mina ögon ganska orättfärdigt, fått utstå, så kändes det helt rätt. Han var för övrigt en jätte matchen igenom och tillsammans med Piquet gjorde han Klose till en statist. Xavi har jag nämnt tidigare och jag har inget ytterligare att tillägga där tror jag, annat än att jag faktiskt såg honom slå en felpass igår...Illa!
Ser nu fram emot en final där bollsäkra, förhoppningsvis anfallsinriktat fantasifulla och smarta spanjorer ger holländarna en rejäl läxa i fotbollskonst.
Nu går jag på semester, så -Kim, du kan lägga ner bloggtävlingen ett tag!
I höst återkommer jag med ljupblodade analyser från våra lag och en serie av bloggavsnitt kallad "Zätas PIF" där klubbens nutidshistoria (de senaste 30 åren) kommer att nagelfaras.
Trevlig sommar!
måndag 5 juli 2010
VM:s AllStar
Med viss inspiration av Kim:s drömelva kommer här mitt eget förslag.
Väljer dock en 3-2-3-2 uppställning, då jag vill ha med 5 offensiva spelare
Mvkt: Manuel Neuer - Tyskland (inte så upphetsande kanske, men tyska målvakter har i allmänhet en grymt hög lägstanivå - mao ett säkert kort!)
Vb: Philipp Lahm -Tyskland (Inte lika dominant som tidigare, men det känns som han i ett ganska offensivt tyskt lag fått defensivare direktioner än tidigare. Dock i min mening en komplett ytterback)
Hb: Maicon - Brasilien (Har han några svagheter? Jag fattar inte hur brassarna få fram alla dessa fantastiska ytterbackar.
Mb: Lucio - Brasilien (Inget snack egentligen. Med den inställningen kommer man mkt långt. Hade kanske velat se lite fler offensiva utflykter)
D.mf: Bastian Schweinsteiger - Tyskland (Navet i ett fantastiskt välspelande maskineri. Stämpeln tråkiga Tyskland gäller inte i detta VM och Svinfösaren (egen översättning) från Bayern leder sina trupper föredömligt.)
D.mf: Pepe -Portugal (En personlig favorit helt enkelt. Får plats eftersom världens bäste- "Essien"- ej deltar.)
O.mf vänster: Carlos Salcido - Mexico (Den stora överaskningen kanske. Ytterback som imponerat storligen på mig, framförallt i det offensiva spelet. Jag testar honom som ytterforward/mf)
O.mf central: Xavi Hernandez - Spanien (Behövs ingen kommentar egentligen. Håller med Kim helt och hållet. Han e bäst!)
O.mf höger: Yoshito Okubo - Japan ( Fortsätter chocka och sätter ytterligare en spelare från de mindre kända nationerna i Allstar-laget. En av de spelare som jobbat hårdast för sitt lag, men som även besitter offensiva kvaliteter.)
Forward: Villa - Spanien (Ja, vad säger man som inte redan e sagt? Slöseri på en kant dock, även om han gör det grymt bra.)
Forward: Forlan - Uruguay (Har varit en favorit i många år. Kul att han nu äntligen får ett stort internationellt genomslag och erkännande.)
Jaha det var mitt lag. Struntar i avbytare, då man kan sätta in vem som helst på slutet. Min förstaelva leder då redan med 5-6 baljor. Balans i laget...Vem bryr sig? Kul spelare att se var målet med uttagningen. Nu laddar vi inför första semifinalen, som förmodligen blir hur trist som helst. Jag håller en extra tumme för Forlans Uruguay.
Väljer dock en 3-2-3-2 uppställning, då jag vill ha med 5 offensiva spelare
Mvkt: Manuel Neuer - Tyskland (inte så upphetsande kanske, men tyska målvakter har i allmänhet en grymt hög lägstanivå - mao ett säkert kort!)
Vb: Philipp Lahm -Tyskland (Inte lika dominant som tidigare, men det känns som han i ett ganska offensivt tyskt lag fått defensivare direktioner än tidigare. Dock i min mening en komplett ytterback)
Hb: Maicon - Brasilien (Har han några svagheter? Jag fattar inte hur brassarna få fram alla dessa fantastiska ytterbackar.
Mb: Lucio - Brasilien (Inget snack egentligen. Med den inställningen kommer man mkt långt. Hade kanske velat se lite fler offensiva utflykter)
D.mf: Bastian Schweinsteiger - Tyskland (Navet i ett fantastiskt välspelande maskineri. Stämpeln tråkiga Tyskland gäller inte i detta VM och Svinfösaren (egen översättning) från Bayern leder sina trupper föredömligt.)
D.mf: Pepe -Portugal (En personlig favorit helt enkelt. Får plats eftersom världens bäste- "Essien"- ej deltar.)
O.mf vänster: Carlos Salcido - Mexico (Den stora överaskningen kanske. Ytterback som imponerat storligen på mig, framförallt i det offensiva spelet. Jag testar honom som ytterforward/mf)
O.mf central: Xavi Hernandez - Spanien (Behövs ingen kommentar egentligen. Håller med Kim helt och hållet. Han e bäst!)
O.mf höger: Yoshito Okubo - Japan ( Fortsätter chocka och sätter ytterligare en spelare från de mindre kända nationerna i Allstar-laget. En av de spelare som jobbat hårdast för sitt lag, men som även besitter offensiva kvaliteter.)
Forward: Villa - Spanien (Ja, vad säger man som inte redan e sagt? Slöseri på en kant dock, även om han gör det grymt bra.)
Forward: Forlan - Uruguay (Har varit en favorit i många år. Kul att han nu äntligen får ett stort internationellt genomslag och erkännande.)
Jaha det var mitt lag. Struntar i avbytare, då man kan sätta in vem som helst på slutet. Min förstaelva leder då redan med 5-6 baljor. Balans i laget...Vem bryr sig? Kul spelare att se var målet med uttagningen. Nu laddar vi inför första semifinalen, som förmodligen blir hur trist som helst. Jag håller en extra tumme för Forlans Uruguay.
söndag 4 juli 2010
Inför VM-semifinalerna.
"Europas Fall"
Minns ni rubrikerna?
Det var "kanske" en något förhastad slutsats, med tanke på resultatet i kvartsfinalerna.
För mig var endast Holland en överaskning. Om man såg första halvlek en än större knall.
Tysklands lektion, var för mig (vilket ju framgick i förra blogginlägget...sa han nöjt) helt väntad.
Maradona är en usel taktiker och lämnar man defensivt starka kort hemma (läs Cambiasso och Zanetti) så blir man en mumsbit för ett välorganiserat och kontringstarkt tyskt maskineri. Visserligen fick tyskarna en drömstart och Argentina tvingades att öppna sig mer än, vad jag gissar, var önskvärt. Tror dock ändå inte de blå-vita räckt till i slutändan. Det känns som vinnaren i semifinalen Tyskland-Spanien har en jättechans att ta hem mästerskapet. Det känns också som Spanien blir Tyskarnas första riktiga test. Ett svagt England och ett ojämnt balanserat Argentina byts nu mot ett Spanien, som visserligen inte imponerat, men som är betydligt tightare och som förmodligen läst sin läxa och ej kommer bjuda på så mycket omställningslägen som tyskarna hittills bjudits på. Sen har de ju Villa! Spanien kan tråka ut tyskarna i 85 minuter och sen avgör "matadoren från Valencia". Tyskarnas hopp är nog ett tidigt ledningsmål även denna gång. Tippar 1-0 till Spanien.
I den andra semifinalen är jag fortfarande chockad över att inte Brasilien återfinns. Holland är väl favoriter, men jag ser en målsnål affär framför mig. Kanske straffar på nytt!? Det finns två personer som kan förändra detta faktum. Robben och Forlan! Spelare som kan bryta ett dödlägen med en individuell prestation. Då jag inte gillar Robben särskilt mycket, hoppas jag att i mina tycken, en av världens bästa anfallsspelare, Diego Forlan, får avgöra och se till att detta trots allt blir en affär mellan Sydamerika och Europa. Tippar 5-4 till Uruguay efter straffar, med Robben som Holländsk syndabock! (Hoppas, Hoppas).
Hursomhelst...snart är det över och den stora abstinensen sätter in. 2 år till nästa mästerskap. Tyvärr även det utan svensk inblandning (lr kan Hamréns gossar överraska?)
Minns ni rubrikerna?
Det var "kanske" en något förhastad slutsats, med tanke på resultatet i kvartsfinalerna.
För mig var endast Holland en överaskning. Om man såg första halvlek en än större knall.
Tysklands lektion, var för mig (vilket ju framgick i förra blogginlägget...sa han nöjt) helt väntad.
Maradona är en usel taktiker och lämnar man defensivt starka kort hemma (läs Cambiasso och Zanetti) så blir man en mumsbit för ett välorganiserat och kontringstarkt tyskt maskineri. Visserligen fick tyskarna en drömstart och Argentina tvingades att öppna sig mer än, vad jag gissar, var önskvärt. Tror dock ändå inte de blå-vita räckt till i slutändan. Det känns som vinnaren i semifinalen Tyskland-Spanien har en jättechans att ta hem mästerskapet. Det känns också som Spanien blir Tyskarnas första riktiga test. Ett svagt England och ett ojämnt balanserat Argentina byts nu mot ett Spanien, som visserligen inte imponerat, men som är betydligt tightare och som förmodligen läst sin läxa och ej kommer bjuda på så mycket omställningslägen som tyskarna hittills bjudits på. Sen har de ju Villa! Spanien kan tråka ut tyskarna i 85 minuter och sen avgör "matadoren från Valencia". Tyskarnas hopp är nog ett tidigt ledningsmål även denna gång. Tippar 1-0 till Spanien.
I den andra semifinalen är jag fortfarande chockad över att inte Brasilien återfinns. Holland är väl favoriter, men jag ser en målsnål affär framför mig. Kanske straffar på nytt!? Det finns två personer som kan förändra detta faktum. Robben och Forlan! Spelare som kan bryta ett dödlägen med en individuell prestation. Då jag inte gillar Robben särskilt mycket, hoppas jag att i mina tycken, en av världens bästa anfallsspelare, Diego Forlan, får avgöra och se till att detta trots allt blir en affär mellan Sydamerika och Europa. Tippar 5-4 till Uruguay efter straffar, med Robben som Holländsk syndabock! (Hoppas, Hoppas).
Hursomhelst...snart är det över och den stora abstinensen sätter in. 2 år till nästa mästerskap. Tyvärr även det utan svensk inblandning (lr kan Hamréns gossar överraska?)
lördag 3 juli 2010
VM...slut!
Skulle kännas konstigt med en blogg om fotboll utan VM-betraktelser. För mig dog delvis VM igår. Jag som upplevt VM-slutspelen 78, 82 0ch 86,har tagit 2 landslag till mitt hjärta (förutom det svenska då, där det finns nån slags hatkärlek). Det ena är Frankrike och det andra Brasilien. Jag har alltid varit svagast för mittfältsspelare, kanske främst av den anledningen att jag aldrig riktigt klarat av den positionen själv, men också för att de i mina ögon är de mest kompletta bollspelarna i ett lag (det finns dock undantag vill jag säga, så nu inte valda delar av Partilles spelartrupp plötsligt får hybris). Mittfältare löper mest, de ska va duktiga såväl defensivt som offensivt, bra passningsspelare mm. I Frankrike och Brasilien hade man de nämnda åren, kanske de starkaste mittfälten i historien (alltid svårt att jämföra dock). Frankrike stoltserade med Tigana, Giresse, Fernandez och Platini medan Brasilien mönstrade Falcao, Socrates, Zico och Junior. Snorvattnet rinner bara man tänker på det. Sedan dess har båda dessa lag varit något av mina favoritlag, såväl i mot- som i medgång. Därför är det med stor sorg, jag nu skall tvingas igenom detta VM utan nåt av dessa lag. Gråter väl iofs inte så mycket över Frankrikes sorti, då de ju spelat med huvudet under armen, utan passion och utan spelidé. Trist med så många kompetenta spelare. Brasilien däremot var min stora VM-favorit i år och den fotboll de presterade i första halvlek igå bara ett bevis på det lagets grundstyrka. Fantasi och kreativitet när det behövs. Ramstark organisation och balans (modeordet) när det krävs. Vad som hände i andra halvlek vet jag inte, men för mig dog nästan VM-turneringen igår. Har dock en liten livlina....Spanien! Ett lag som på senare året vunnit mina sympatier och som i mångt och mycket påminner lite om Brasilien, på så sätt att man kanske har den mest kompletta truppen av alla VM-lag. Förövrigt undrar jag om Gyan sov gott igår natt. Synd att vi inte fick se Essien (åter en mittfältsfavorit) i VM, då hade nog Ghana kunnat bli än farligare. I eftermiddag skall jag se "laget" Tyskland skicka hem individualisterna Argentina, tyvärr med kanske världens just nu bästa mittfältare Messi, som man ju gärna ser mer av.
fredag 2 juli 2010
Seniorlagen Vårsäsongen 2010
Sommaren... den bästa tiden för fotboll... då är det uppehåll och helt dött på samtliga anläggningar i vårt avlånga land...nåja Gothia och andra trevliga sommarturneringar tar ju vid, så helt dött är det väl inte. Helt dött är väl inte heller läget för våra senorlag inför hösten. här följer en högst personlig reflektion över resultatet så här långt.
A-laget - Har tyvärr inte haft möjligheten att se en enda sekund av vårt representationslag i år. Skäms nästan över detta faktum. Lovar bättring till hösten! Läser hursomhelst samtliga matchreferat och följer Mats liveuppdateringar på nätet så gott som varje match. En tredjeplacering för är fullt godkänt facit tycker jag. Det ställs stora krav på laget från våra mest trogna fans och endel anser att utvecklingen stått stilla sedan fjärdeplatsen i fyran säsong 2. Vi med lite mer inblick i laget vet att det hela tiden sker en utveckling individuellt, såväl hos spelare som hos ledare och även som lag betraktat. Serien ser iår starkare ut än någonsin förut. Flera dugliga nykomlingar från seriespel i trean och pigga uppstickare från division fem. Smygläge inför hösten kan vara enklare att jobba från istället för storledning och jakt likt förra säsongen. Jag vågar mig på en djärv gissning och säger silver efter Lärje, som jag trorblir för svåra.
U-laget - Har jag ärligt talat noll koll på. Ja nästan iaf. Jag har uppmärksammat att de ligger i en högre serie iår, att man trots allt vunnit lite kamper nu på slutet och att vår 93-or numera står för den verkliga ungdomen i laget.
C-laget - Obesegrade premiärsäsongen förra året. Lite knackigare i år. Dock serieledning, om än i en ojämnt matchande serie. Målet som alltid är dock skyhögt satt då laget består av ett gäng tjurskallar som verkligen hatar att förlora. Serieseger är det som gäller, men då krävs minst full pott i de fyra matcher som återstår. Många goa skratt har det varit, en hel del kängor (vilka det finns anledning att återkomma till) men mycket hjärta och för egen del även en hel del smärta.
Oldboys - För en något undanskymd tillvaro på kviberg på söndagar. Har heller inte skämt bort klubben med framgångar de senaste åren. Årets säsong startade inte heller särskilt bra poängmässigt, men på slutet har ett par segrar inkasserats och hösten ser ändå ganska hoppfull ut, med lite häng på mittenlagen. Dock har faktiskt spelet i år varit bättre än, jag höll på att säga någonsin. Ont om folk och skador under matcher har gjort att många poäng tappats på slutet, då vi ibland avslutat med bara 7-8 utespelare. Vi har gjort riktigt mycket mål och många av dem efter rena mönsteranfall. Slutspelet startar när serien är slut (givetvis) och där går nog inget lag säkert om vi bara har fullt manskap. Lite kul från i år är att de gamla PIF-profilerna Dan Idehed (A-lagsmålvakt på 80-talet) "Puma", Kaj och Urban åter har dragit på sig Partille-tröjan och förstärkt laget vid ett flertal tillfällen.
A-laget - Har tyvärr inte haft möjligheten att se en enda sekund av vårt representationslag i år. Skäms nästan över detta faktum. Lovar bättring till hösten! Läser hursomhelst samtliga matchreferat och följer Mats liveuppdateringar på nätet så gott som varje match. En tredjeplacering för är fullt godkänt facit tycker jag. Det ställs stora krav på laget från våra mest trogna fans och endel anser att utvecklingen stått stilla sedan fjärdeplatsen i fyran säsong 2. Vi med lite mer inblick i laget vet att det hela tiden sker en utveckling individuellt, såväl hos spelare som hos ledare och även som lag betraktat. Serien ser iår starkare ut än någonsin förut. Flera dugliga nykomlingar från seriespel i trean och pigga uppstickare från division fem. Smygläge inför hösten kan vara enklare att jobba från istället för storledning och jakt likt förra säsongen. Jag vågar mig på en djärv gissning och säger silver efter Lärje, som jag trorblir för svåra.
U-laget - Har jag ärligt talat noll koll på. Ja nästan iaf. Jag har uppmärksammat att de ligger i en högre serie iår, att man trots allt vunnit lite kamper nu på slutet och att vår 93-or numera står för den verkliga ungdomen i laget.
C-laget - Obesegrade premiärsäsongen förra året. Lite knackigare i år. Dock serieledning, om än i en ojämnt matchande serie. Målet som alltid är dock skyhögt satt då laget består av ett gäng tjurskallar som verkligen hatar att förlora. Serieseger är det som gäller, men då krävs minst full pott i de fyra matcher som återstår. Många goa skratt har det varit, en hel del kängor (vilka det finns anledning att återkomma till) men mycket hjärta och för egen del även en hel del smärta.
Oldboys - För en något undanskymd tillvaro på kviberg på söndagar. Har heller inte skämt bort klubben med framgångar de senaste åren. Årets säsong startade inte heller särskilt bra poängmässigt, men på slutet har ett par segrar inkasserats och hösten ser ändå ganska hoppfull ut, med lite häng på mittenlagen. Dock har faktiskt spelet i år varit bättre än, jag höll på att säga någonsin. Ont om folk och skador under matcher har gjort att många poäng tappats på slutet, då vi ibland avslutat med bara 7-8 utespelare. Vi har gjort riktigt mycket mål och många av dem efter rena mönsteranfall. Slutspelet startar när serien är slut (givetvis) och där går nog inget lag säkert om vi bara har fullt manskap. Lite kul från i år är att de gamla PIF-profilerna Dan Idehed (A-lagsmålvakt på 80-talet) "Puma", Kaj och Urban åter har dragit på sig Partille-tröjan och förstärkt laget vid ett flertal tillfällen.
Hallå och hej!
Hmmm...trots min relativt höga ålder ger jag mig nu in i bloggandets outforskade värld. Det har på vårt forum, framkommit att det finns behov av att folk i och omkring klubben skall dela med sig av sina tankar om ditten och datten. Om någon sedan läser det, låter vi va osagt. Då jag numer tillhör den exklusiva skara av klubbmedlemmar, som varit i klubben i snart 3 decennier, tar jag mig helt sonika rätten att skapa en blogg om svunnen tid, med lite minnen och anekdoter från förr. Vi har ju dessutom såväl ett C-lag som ett Oldboyslag, som förtjänar lite mer uppmärksamhet och där jag i egenskap av spelare har en hel del inside-info att bidra med.
Vem är då jag?
Peter Setterberg är namnet, men går under smeknamnet "zäta". Historien bakom det kanske vi kan ta en annan gång. Jag har spelat i Partille IF sedan 1981. Då jag som nyinflyttad i kommunen plötsligt en dag hämtades av en klasskamrat för de saknade folk till en bortamatch mot Hisingstad. Han hade hört talas om att jag hade spelat fotboll i Västra Frölunda och tänkte väl att jag då inte kunde va helt skräp. Som alla nykomlingar sa jag att jag spelade forward, trots att jag i VF var ytterback. Det visade sig dock lyckosamt, då jag i denna första match, som vi för övrigt vann med 3-0, gjorde två mål och en assist. vann för övrigt även skytteligan den säsongen om jag inte minns fel. har nog nån guldsko på vinden nånstans. 29 år har förflutit sedan dess och under den tiden har jag hunnit med att göra A-lagsdebut (1984), tränat flera ungdomslag (p-75, P82, junior 81-82) och assisterat Frank och Kim under våra lyckosamma A-lagsår på 2000-talet. Jag har dessutom många år i handbollssektionen bakom mig, där jag förutom eget spelande också varit verksam som ledare för Damlaget i drygt 10 år. Styrelsearbete i ett par år, spär inte bara på en diger "meritlista", utan bidrar nog till att jag har en kännedom om klubbens utveckling de senaste ca 30 åren som få kan matcha.
Ni som nu misströstar och tror att nu har herr "zäta" drabbats av storhetsvansinne och skriver en blogg om hur förbannat duktig han varit, lugn...bara lugn. Bloggen kommer förvisso säkerligen vara präglad av mitt förhållande till klubben, men i kängsparkar och varma återblickar, reportage och matchkommentarer kommer helt andra människor få se sig nagelskådade.
På återhörande
Zäta
Vem är då jag?
Peter Setterberg är namnet, men går under smeknamnet "zäta". Historien bakom det kanske vi kan ta en annan gång. Jag har spelat i Partille IF sedan 1981. Då jag som nyinflyttad i kommunen plötsligt en dag hämtades av en klasskamrat för de saknade folk till en bortamatch mot Hisingstad. Han hade hört talas om att jag hade spelat fotboll i Västra Frölunda och tänkte väl att jag då inte kunde va helt skräp. Som alla nykomlingar sa jag att jag spelade forward, trots att jag i VF var ytterback. Det visade sig dock lyckosamt, då jag i denna första match, som vi för övrigt vann med 3-0, gjorde två mål och en assist. vann för övrigt även skytteligan den säsongen om jag inte minns fel. har nog nån guldsko på vinden nånstans. 29 år har förflutit sedan dess och under den tiden har jag hunnit med att göra A-lagsdebut (1984), tränat flera ungdomslag (p-75, P82, junior 81-82) och assisterat Frank och Kim under våra lyckosamma A-lagsår på 2000-talet. Jag har dessutom många år i handbollssektionen bakom mig, där jag förutom eget spelande också varit verksam som ledare för Damlaget i drygt 10 år. Styrelsearbete i ett par år, spär inte bara på en diger "meritlista", utan bidrar nog till att jag har en kännedom om klubbens utveckling de senaste ca 30 åren som få kan matcha.
Ni som nu misströstar och tror att nu har herr "zäta" drabbats av storhetsvansinne och skriver en blogg om hur förbannat duktig han varit, lugn...bara lugn. Bloggen kommer förvisso säkerligen vara präglad av mitt förhållande till klubben, men i kängsparkar och varma återblickar, reportage och matchkommentarer kommer helt andra människor få se sig nagelskådade.
På återhörande
Zäta
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)