Partille IF Del I

Det är inget litet företag att ge sig på en slags summering av mina tre decennier i klubben. Summering förresten...låter som om man ligger på sin dödsbädd eller nåt!
Det finns många människor man vill hylla, många minnen, roliga episoder och intressanta matcher att skriva om. Minnet kanske inte alltid är 100%-igt och ordningsföljden något stapplande, men andemeningen och känslorna är äkta och sanna.
Det hela startade, som jag tidigare berättat nån gång våren 1981. Partille IF bestod vid den här tiden av ett Seniorlag i div 6 samt 4 pojklag i åldrarna -65, -68, -69 och 71. 65-laget var det dominerande laget, med många profiler och framtida A-lagsspelare. Man mätte sig med de bästa i Göteborg och hade redan då, Joop som en av två tränare (den andre kallade Stickon). -69 och 71-lagen var riktigt usla och gjorde snarare anspråk på att vara regionens sämsta lag. Vi då, jo vi va väl ganska hyfsade. Det fanns rejält med talang, men viljan var väl kanske inte alltid den rätta och träningsmoralen var usel. Skott och 2-lagsspel var det tiden ägnades åt. Trots det kunde vi ibland vara en rejält obehaglig övereskning för alla som underskattade oss. Minns segrar mot såväl Frölunda, som Örgryte på Lexbys svårspelade grusplan.
I övrigt fanns en vaktmästare på anläggningen och en mycket aktiv supporterklubb. Denna första del av Partille IF:s nutidshistoria kommer att tillägnas dessa herrar och för all del även damer. Deras ideal och kärlek till den klubb de tillägnat större delen av sina liv i, kom att prägla hela min tonåriga fotbollsuppväxt. De följde alla matcher, satt i styrelsen, fixade fika till såväl matcher som träningar, kommenterade, utbildade och fostrade oss grabbar i klubben. Klubbkänsla är idag en bristvara, men något dessa människor ägnade tusentals timmar till att skapa och lära ut. Lasse, Lasse, Sture, Gunnar, Kurt, Maj, Rolf, Rune och många fler. Ett stort tack för er tid, ert tålamod och er kärlek. Många av dem finns inte bland oss längre, men vi har alla en stor och viktig uppgift att förvalta och föra deras minne och anda vidare till kommande generationer. Själv var kanske mitt förhållande till Kurt och Maj det jag bär med mig längst in i hjärtat. Maj, extramamman som aldrig sa nåt negativt utan alltid talade gott om "sina" pöjkar och Kurt, den buttre med sylvassa kommentarer och sågningar, men med ett hjärta av guld och en kärlek till alla röd-vita som fick förmånen att stirra in i de där glittrande, plirande ögonen. Familjärt var mina första intryck av klubben, tyvärr var det dock en anda, som var på väg att att försvinna. Mer om det i senare delar...
Sportsligt då? Ja det rasade väl inte direkt in bucklor i klubbstugan, men ett stabilt lag i division 6 (som då verkligen var division 6) antar jag, man följde kanske inte seniorerna särskilt mycket i de unga åren. Min egen A-lagsdebut skedde mot Argo hösten 1984 i säsongens sista obetydliga match på Lexby grus... mer om den och mycket annat i del II...