Läste att Teddy Lucic nu bestämt sig för att årets säsong blir hans sista. Därmed har den siste av 94:orna lagt skorna på hyllan. Han halkade förvisso med på ett bananskal och spelade inte en enda sekund, men 16 år har gått sedan dess och det är ganska imponerande i sig. Är han då stor nog att förtjäna ett Blogginlägg? Att jag nog tycker det förstår ni nog eftersom ni nu läser det ni läser. Teddy är spelaren som aldrig riktigt fick det erkännande han förtjänade. Delvis beror nog det på att han under många år fick spela ytterback i landslaget, som en slags nödlösning, istället för mittback där han ju trivs allra bäst. Under denna tid fick ytterbackarna en renässans och jämförelserna stavades Roberto Carlos och Cafu (för att nämna några). En ganska orättvis jämförelse då Sveriges "trygga"4-4-2 inte lämnade så mycket utrymme för en liknande ytterbacksroll. Mot slutet av sin landslagskarriär fick han spela innerback och först då fick han något som kan liknas vid ett rättmätigt erkännande. 86 landskamper och Stor Grabb nr. 10 talar kanske sitt tydliga språk och svarar definitivt på rubrikfrågan, men jag vill nog lyfta fram två andra sidor hos Teddy, som gör honom till en av de stora i modern tid.
1. Ödmjukheten (jag talar ofta om den i alla möjliga sammanhang). Acceptera den roll man får utan gnäll. Lugn och trygg trots stundtals hård kritik.
2. Förmågan att spela på den nivå som krävs för stunden. Teddy skulle nog om han spelade div. 6 fotboll ena dagen, se ut som vilken div 6-lirare som helst, för att nästa dag spela på högsta internationella nivå. Förmågan att anpassa sig har nog varit ett gissel lika mycket som en styrka, när det gäller människors åsikter om honom som fotbollsspelare.
Tack för många högtidsstunder, Teddy och lycka till med det civila livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar