En sann lagspelare... en envis och smågrinig, men passionerad och lidelsefull tränare... och en god vän.

Det har nu gått halvannan vecka sedan "undret på Lexby"! Stora ord kanske, men för alla som känner till historien om laget som 2002 "förlorade" hela sin A-trupp, så ligger det mycket sanning i orden. Det är en fantastisk resa, som nu tar en ny vändning. Det skall bli oerhört intressant att följa lagets utveckling och de utmaningar som nu väntar dem. Det kommer bli tufft, men när det gäller Partille på 2000-talet, så finns det inte mycket som förvånar mig längre. Kanske behövs ett par nyförvärv för att bredda truppen och klara skador och avstängningar, men högsta nivån i det här gänget är svår att överskåda. Det kan gå hur bra som helst!
Mäster Roland har inlett ett gediget arbete med att hylla grabbarna i sin blogg! Ser med spänning fram emot fortsättningen i persongalleriet!
Jag vill givetvis inte vara sämre. Min hyllning, om än högst personlig, ägnas åt en person, som gärna står i fokus då det gäller utveckling, träning av klubb och spelare, men som ödmjukt tar ett kliv tillbaka och låter andra ta emot de hyllningar de alla är värda. En sann lagspelare, där vägen till målet oftast är viktigare än själva målgången i sig. Jag tror mig veta att personen i fråga tycker att det är jobbigt att jag på detta sätt väljer att uppmärksamma honom...men...det skiter jag i! Han får finna sig i det helt enkelt. Nu till historien...

...som, då det gäller vår "relation" är tämligen kort...

Vet inte riktigt när jag träffade Kim för första gången. Förmodligen var det nån gång strax före millennieskiftet. 97-98 kanske... Jag vet att 79:ornas dåvarande tränare Thore, hade någon idé om att försöka göra sina killar redo för seniorlivet, dels genom att träningsmatcha mot seniorlag och dels genom att några av oss äldre skulle "förstärka" laget vid dessa tillfällen. Thore ville gärna spela 3-5-2 och hade nån pervers idé om att jag skulle vara perfekt i rollen som offensiv mittfältare (fri roll) i detta system. Vet inte om Kim var med vid någon av dessa matcher, då jag ju inte kände nån av killarna vid den tidpunkten. Minns att Svanberg, Christer Löfgren och jag tror även Magnus Jansson var de som skulle förstärka. I samma veva fick jag i Seniortruppen rollen som assisterande under tränare, vän och kollega Christer Jadbro och det är där mina första minnen av Kim dyker upp. Jag minns, och det är ingen efterkonstruktion, att jag och Christer pratade om Kim som en oerhört lojal spelare. Inte den som skapar de stora rubrikerna och drar ner de största applåderna, men som sätter laget i fokus och som tar skitgörat för att de sk. stjärnorna skall få glänsa. Många gånger en otacksam uppgift, med kvaliteter som kanske inte alltid rankades allra högst av alla tränare och som kanske inte gjorde att man som ung, ny spelare kittlade vare sig publik eller vissa lagbyggare. Själv är jag dock av en helt annan åsikt och rankar dessa spelare högre än de flesta andra. Jag har ju Magnus Erlingmark, som en av mina förebilder, då förstår ni själva...
Jag följde sedan med stort intresse Franks och Kims arbete med 85-86-laget (var det väl? Fan börjar bli gammal nu). Insåg kanske inte då vad som var på gång, men tyckte redan då att det fanns nåt spännande i deras sätt att resonera, träna och coacha. Via mitt styrelseengagemang fick jag tidigt inblick i Franks och jag gissar även Kims funderingar kring en framtida "ny" organisation av senior och ungdomsfotbollen. Kanske var det nyfikenhet i kombination med vägran att se klubben åter ta steget ner i 7:an, som gjorde att jag den tuffa våren 2002 valde att stanna kvar trots att nästan hela min generation av A-lagsspelare lämnade skutan. Jag ångrar inte det idag som ni förstår...
När Frank, som jag assisterade under ettårssejouren i femman, valde att "hoppa av" och Kim valde att ta vid, blev jag väldigt glad över att jag tillfrågades om jag ville bistå även honom. Jag vet inte om frågan ställdes pga min förkärlek till ideellt arbete eller om man verkligen ansåg att jag kunde bidra med nånting. Skit samma...tre riktigt bra år i Kims hälar hade jag... och det jag inte vann materiellt...vann jag i en riktigt god vän. För de som inte känner Kim (och nu pratar jag bara om tränaren Mäster Roland), så kan han nog uppfattas som lite dryg, butter, grinig, dålig förlorare och allmänt svår att ha att göra med. De har inte helt fel...hahahahaha... men jag vill nog lyfta fram helt andra egenskaper.
Passionerad - Brinner för det han gör och lägger ner oerhörd tid och energi för att nå dit han och laget vill.
Envis - men också lyhörd. Ett exempel på detta är att vi i vår syn på fotboll inte alltid var helt överens. Vår tysta överenskommelse var, som sig bör, att Kim leder laget och jag assisterar i det han anser sig behöva hjälp med. Dock kände jag alltid att han lyssnade och värderade mina åsikter tämligen högt. Ett spel för galleriet kanske hehehe, men fick en att känna sig ordentligt delaktig i det mesta runt laget.
Ödmjuk - och nu skrattar kanske några av Kims belackare (Jo, han har några sådana). Men då är det viktigt att komma ihåg det jag tidigare sa, dvs hans vilja att göra skitgörat. Om det gynnar laget, så tar han gärna på sig rollen som motståndarnas hatobjekt nummer ett. Då kan lirarna/spelarna fokusera på sitt och därmed kan han få ut några extra procent ur laget.

En tränares jobb genomförs i mina ögon innan, emellan och efter matcherna. Matchsituationen är spelarnas tid. Det är deras tid att skina. Inser man det, är det enkelt att efter vunnen match sätta sig ner och förvisso med stolthet se dem motta allas hyllningar. Det är ledarskap, det är ödmjukhet. Något som många andra tränare saknar.

Med stolthet och glädje vill jag härmed tacka för resan tillsammans med dig Kim. Ett stort Bamsegrattis till dig och killarna. Jag hoppas att du orkar ett par säsonger till och att killarna visar dig den uppskattning du förtjänar. Jag har iaf försökt att bidra något till detta!

mvh

Zäta

PS Har han inga fel, denne Mäster Roland, frågar sig kanske någon vän av ordning! Jodå, han har aldrig klått mig i Poker t.ex. Han snarkar nog högre än nån annan och jag har aldrig sett honom skjuta ett vristskott (tror han e stelopererad!) Men, men petitesser... DS

Så har det alltså hänt...

...klubben i mitt hjärta och klubben jag ägnat tusentals timmar av min tid åt har tagit steget upp i fotbollens finrum. Ni kanske tycker det låter löjligt, men ögonen var knappast torra när svärfar, som otippat slutit upp som åskådare för andra matchen i rad och meddelade att matchen var slut. Att vi hade vunnit behövde han inte säga, för jublet i bakgrunden avslöjade mer än väl detta faktum. Har nog aldrig känt mig så ensam som i detta ögonblick, ensam med en enorm glädje, mitt ute i skogen, visserligen bland vänner, men i stor avsaknad av alla de människor som liksom jag själv slitit ont för att nå det mål vi nu nått. Jag har svårt att finna ord för detta och måste nog smälta det hela ett par dagar innan jag kan ge intresserade nån form av sammanhängande reflektion av resan, som nu inte tagit slut, men där ett nytt kapitel nu skall skrivas. Jag är oerhört stolt att ha fått vara en del av detta lagbygge, om än för ett par år sedan, men jag gläds än mer med alla spelare och ledare som under året gjort ett fantastiskt jobb med små medel. Grattis till er alla!
Ett särskilt stort grattis följt av en redig bamsekram till pappabjörn himself, Kim! Envis som en gammal mula har han kört sin linje trots en del kritiska röster. Det har varit en ära att leda laget tillsammans med dig och hade jag kunnat ge dig den tid och det engagemang du förtjänar hade jag förmodligen gjort det, om du velat ha mig, även denna dag. Fira nu ordentligt med dina grabbar och sov så gott långt in i nästa vecka...
Ett oändligt stort grattis än en gång önskar en sentimental och en totalt dränerad men överlycklig veteran...

En härlig fotbollsdag med fjärilar i magen, härlig atmosfär, bra väder och lite småkritik...

Efter ett barnkalas på Backaplan, fick jag ledigt från familjen ett par timmar och spenderade givetvis denna tid på Klarebergsvallen (heter den så?). Solen sken och ett par hundra åskådare slöt upp till denna mycket viktiga kvalmatch mellan Kärra och Partille. Plastgräs var valet från hemmalaget och jag vet inte om man hade någon baktanke med detta eller om naturgräset helt enkelt var för dåligt. Tror dock knappast underlaget missgynnade oss, snarare tvärtom. Vi är väl inte särskilt ovana längre och vår vilja att hålla bollen efter backen underlättar ju om planen är rullvänlig. Jag var tidig till matchen och fick därför möjligheten att byta några ord såväl med Persson som med en till dagen betydligt ledigare klädd coach. Tyckte mig skönja en viss nervositet hos dem båda och så även bland många av de tillresta supportrarna. Jag tror att det till viss del berodde på matchens betydelse, men också på det faktum att man inte riktigt vet vad man kan vänta sig av lagen i kvalspelet. De flesta spelare är nya bekantskaper även om just Kärra var motståndare så sent som i fjol. Vädret gick dock inte att klaga på...strålande solsken och ca 15 grader gjorde detta till en riktig fotbollsfest. Spänning och en hel del roliga situationer bjöds vi också på, men låt oss inte gå händelserna i förväg. Nu till kampen...

Vi startar mycket ängsligt och tveksamt tycker jag. Kärras matchplan är enkel, tidiga bollar mot 3-4 djupledsspringande forwards, mittfältare. Man vann i stort sett alla förstabollar och därför hade bristen på andravåg ingen större betydelse... man skapade tryck ändå! Det är lätt att man efter en sådan start faller lite väl lågt i sitt försvarsspel men jag tycker att vi trots allt vågade hålla upp det hela och backlinjen agerade konsekvent och stabilt matchen igenom. Roligt för mig att få se Conny för första gången på länge. Han spelade lugnt och säkert och ersatte Jonatan förtjänstfullt tycker jag. Backlinjens säkra agerande och ovilja att säcka ihop gjorde att matchen fullständigt ändrade karaktär. När nervositeten släppte och vi började få tag i långbollarna tog vi ett bastant grepp om matchen. Tror knappt Kärra hade ett enda avslut under den följande timmen. faktum är att de knappt kom i närheten av vårt straffområde. Vi däremot skapade mängder av avancerade- och halvchanser. Kärras målis, som var riktigt vass och domaren (som jag tydligen var ensam om att tycka var helt värdelös) såg till att lagen gick till pausvila i dödläget 0-0. Något tveksam inledning även i andra halvlek, men snart såg det ut som i slutet av andra. Ett par handssituationer i straffområdet, en ovilja att komma till skott, fina räddningar och missade avslut, senare var vi framme vid den mycket spännande avslutningen. Kärra som vid poängtapp skulle vara avsågade i kampen om div 3, flyttade runt och upp allt man hade. Vi slarvade en del i kontringslägena och en match som borde varit dödad blev en riktig nagelbitare.
Då klev matchens lirare nummer två in i handlingen (Kärras målis får förstaplatsen). Anders visade ett lugn och en trygghet som man måste imponeras av. Plockade allt i luftrummet, trots stundtals ganska hård uppvaktning och kryddade sin fina match med en superräddning då Kärras bästa spelare, nummer 11, fick på en kraftfull volley, där de flesta nog redan plitat ner en etta i målkolumnen. Vi reder ut stormen och tar mycket välförtjänt en pinne (borde varit tre). Vi har nu avgörandet helt i egna händer, men vinst är troligen nödvändigt, då Fristad slog Vallen med 2-0 och möter ett avsågat Kärra i sin sista kvalmatch. Vallen kommer till Lexby? (lr blir det Jonsered) nästa lördag, tyvärr troligen utan min närvaro då min kära sambo bjudit hem ett gäng gäster denna dag. Jag vet! Det är skandal och jag lovar att diska, städa och göra vad som helst för att få möjligheten till permis under dessa mest spännande, festliga och största timmar under mina 30 år i klubben. Kommer det inte minst 300 åskådare på lördag blir jag besviken.

Fick en del kritik, för mina uttalanden kring Christians defensiva kvaliteter, under matchen. Kom ihåg att jag bara sett 2,5 match i år och således knappast är någon sanningssägare. Agerandet i det försvarsspel ni ledare valt att spela, kan jag knappast uttala mig om. Hans lungor, kamplust och rivighet gör att jag tycker att han har potential att vara en alldeles förträfflig tvåvägsspelare. Men som sagt, det finns ingen uttalad sanning i allt strunt jag skriver. Kul dock att mina åsikter nagelfars och att de på nåt sätt kan skapa debatt...hehehehe.

Glömde meddela att vi vann den straffsparksläggning, som av nån outgrundlig anledning även skulle avgöra denna match (trots att den inte betydde nånting i sammanhanget)..men, men skönt att ha med sig kanske. Om det nu inte var så att man fick fyra poäng med sig från matchen efter straffarna... Hur var det nu Rickard? ;-))))

Stor nog för ett eget blogginlägg?

Läste att Teddy Lucic nu bestämt sig för att årets säsong blir hans sista. Därmed har den siste av 94:orna lagt skorna på hyllan. Han halkade förvisso med på ett bananskal och spelade inte en enda sekund, men 16 år har gått sedan dess och det är ganska imponerande i sig. Är han då stor nog att förtjäna ett Blogginlägg? Att jag nog tycker det förstår ni nog eftersom ni nu läser det ni läser. Teddy är spelaren som aldrig riktigt fick det erkännande han förtjänade. Delvis beror nog det på att han under många år fick spela ytterback i landslaget, som en slags nödlösning, istället för mittback där han ju trivs allra bäst. Under denna tid fick ytterbackarna en renässans och jämförelserna stavades Roberto Carlos och Cafu (för att nämna några). En ganska orättvis jämförelse då Sveriges "trygga"4-4-2 inte lämnade så mycket utrymme för en liknande ytterbacksroll. Mot slutet av sin landslagskarriär fick han spela innerback och först då fick han något som kan liknas vid ett rättmätigt erkännande. 86 landskamper och Stor Grabb nr. 10 talar kanske sitt tydliga språk och svarar definitivt på rubrikfrågan, men jag vill nog lyfta fram två andra sidor hos Teddy, som gör honom till en av de stora i modern tid.

1. Ödmjukheten (jag talar ofta om den i alla möjliga sammanhang). Acceptera den roll man får utan gnäll. Lugn och trygg trots stundtals hård kritik.

2. Förmågan att spela på den nivå som krävs för stunden. Teddy skulle nog om han spelade div. 6 fotboll ena dagen, se ut som vilken div 6-lirare som helst, för att nästa dag spela på högsta internationella nivå. Förmågan att anpassa sig har nog varit ett gissel lika mycket som en styrka, när det gäller människors åsikter om honom som fotbollsspelare.

Tack för många högtidsstunder, Teddy och lycka till med det civila livet!

Uppgivenhet och kvalglädje!

Tog mig denna höstkalla lördagseftermiddag till Lexby, för att se "min" klubb inleda en kvalserie, som förhoppningsvis skall leda "oss" in i det nationella finrummet, som stavas division 3. Fick ganska snart en hel del gliringar om den totala tystnad som lagt sig över denna blogg. Smickrande förvisso att folk tydligen ägnar en blick då och då åt en avdankad rödvit bloggare, men samtidigt lite skämmigt att man så totalt ignorerat en trogen läsarkrets. Till detta finns givetvis inget försvar, men en förklaring är dock att det är mycket, både på hemma- och jobbfronten just nu! Höstavslutningen för de lag jag själv deltar i har heller inte inspirerat till några utläggningar, då besvikelsen över resultaten och den egna insatsen ofta varit ganska påtaglig. Nu är jag hur som helst tillbaka och jag hoppas komma med lite tankar kring den, som det utvecklade sig till, riktigt roliga och kvalfyllda höst som just sparkat igång.

Det var med blandade känslor man anslöt sig till den hyggligt vältaliga kvalpublik som letat sig ner denna lördageftermiddag. De vanliga ansiktena fanns där, några kära återseenden och ett gäng gliringar både utdelade och mottagna gjorde stämningen god på gnällhyllan. Motståndarna, Fristad Goif, såg precis sådär grovt skogshuggar-lika ut som man befarat. Ett tufft fysiskt test var nog den allmänna förväntan hos "fansen".
Korv, festis, kokosboll, bulle, Backugan (ursäkta stavningen på denna obegripliga leksak) och Hampus (Uffes son) skulle se till att pappa kunde fokusera på åtminstone en halvlek. Hur det gick...jovars...frånsett ett kort -pappa nu vill jag åka hem, efter 3 minuter, så skötte de sig i stort sätt själva större delen av halvleken. Nu till matchen...

En av de största matcherna i klubbens 86:åriga historia... Det vore konstigt om det inte skulle märkas att det unga PIF, var lite tagna av stundens allvar. I en kvalserie om fyra lag, där enbart ett lag går upp, är det ju dessutom i praktiken slut om man torskar första kampen. Nerver utanpå, överambition och en smula ouppmärksamhet höll så när på att ge de röde en mardrömsstart efter bara 30 sekunder. Fristads avslut var dessbättre av lägre kvalitet... I det stora hela blev detta en lite märklig match. Den där riktiga nerven, kampen och intensiteten infann sig aldrig riktigt. Kanske berodde det på matchens viktighet eller så var det så att PIF helt enkelt var en klass bättre än sina motståndare och därför inte gjorde mer än nödvändigt. 2 snabba mål i matchminuterna 12 och 13 spädde nog på denna känsla något. Målen inprickade av Markus och Christian. Gästerna reducerade visserligen 10 minuter senare, men efter att Mossberg gjort 3-1 i den 40:e, så blev det en ganska trist historia. Ett reduceringsmål bortdömt för offside på slutet kunde dock gjort avslutningen något mer spännande, men på det hela blev detta en ganska komfortabel start på höstkvalet. Nej, längre matchsammandrag än så får ni inte, istället skulle jag vilja lyfta fram ett par spelare, som jag tycker har gett laget ytterligare en dimension, sedan jag valde att hoppa av för två år sedan. Jag tänker på Erik och Christian. Har ju inte sett så många matcher i år, men jag har verkligen fastnat för dessa bägge herrar. Erik har i mina ögon både gett stadga åt försvarsspelet och skapat trygghet i uppbyggnadsspelet. Han är ganska snabb och följsam i defensiven. läser spelet bra och vårdar bollen då det finns tid för det. Klok spelare, som väldigt ofta fattar rätt beslut. Han kompletterar Bjärre väl och de ser ut att trivas ihop. Christian ser kanske inte mycket ut för världen (ursäkta Christian...inget illa ment), men han har en stor och som det verkar outröttlig motor. Han har egenskaper som inte alltid är vanliga att en spelare har som kombination. Defensivt tänk, offensiv fantasi, ödmjukhet, två bra fötter och ett riktigt krigarhjärta. Bäst på plan idag, iaf i mina ögon. Dessutom tvåmålsskytt...bättre kvalhjälte blir svår att finna. Många har försökt provspela sig in i truppen de senaste åren, många av dem har varit duktiga, nästan samtliga har dock saknat den egenskap, som jag tror Kim och gänget uppskattar hos dessa båda herrar, nämligen ödmjukhet och en vilja att anpassa sig till den omgivning man önskar komma till. Utifrån ser det iaf ut som Christian och Erik lyckats med just detta. I övrigt tyckte jag att Johan var riktigt bra idag. Framförallt i första halvlek. Bjärnlind var stabil som vanligt och Mossberg är en härlig krigare, som det är svårt att tycka illa om. Bauman hade tydligen svensexa idag och både Sanny och Markus har jag sett betydligt vassare än idag, trots detta vinner vi med 4-1, det tyder på en betydligt bättre bredd och att betydligt fler som vill ta på sig matchvinnarrollen än tidigare säsonger. Jag ska med nöje följa det här gänget de två återstående helgerna. När nu dessutom Vallen klappade till Kärra med 4-3, så innebär ju det att allt kommer att avgöras på Lexby om två veckor, när Stenungsundslaget kommer på besök. Kanske blir det en helt avgörande match....det återstår att se....