Tog mig denna höstkalla lördagseftermiddag till Lexby, för att se "min" klubb inleda en kvalserie, som förhoppningsvis skall leda "oss" in i det nationella finrummet, som stavas division 3. Fick ganska snart en hel del gliringar om den totala tystnad som lagt sig över denna blogg. Smickrande förvisso att folk tydligen ägnar en blick då och då åt en avdankad rödvit bloggare, men samtidigt lite skämmigt att man så totalt ignorerat en trogen läsarkrets. Till detta finns givetvis inget försvar, men en förklaring är dock att det är mycket, både på hemma- och jobbfronten just nu! Höstavslutningen för de lag jag själv deltar i har heller inte inspirerat till några utläggningar, då besvikelsen över resultaten och den egna insatsen ofta varit ganska påtaglig. Nu är jag hur som helst tillbaka och jag hoppas komma med lite tankar kring den, som det utvecklade sig till, riktigt roliga och kvalfyllda höst som just sparkat igång.
Det var med blandade känslor man anslöt sig till den hyggligt vältaliga kvalpublik som letat sig ner denna lördageftermiddag. De vanliga ansiktena fanns där, några kära återseenden och ett gäng gliringar både utdelade och mottagna gjorde stämningen god på gnällhyllan. Motståndarna, Fristad Goif, såg precis sådär grovt skogshuggar-lika ut som man befarat. Ett tufft fysiskt test var nog den allmänna förväntan hos "fansen".
Korv, festis, kokosboll, bulle, Backugan (ursäkta stavningen på denna obegripliga leksak) och Hampus (Uffes son) skulle se till att pappa kunde fokusera på åtminstone en halvlek. Hur det gick...jovars...frånsett ett kort -pappa nu vill jag åka hem, efter 3 minuter, så skötte de sig i stort sätt själva större delen av halvleken. Nu till matchen...
En av de största matcherna i klubbens 86:åriga historia... Det vore konstigt om det inte skulle märkas att det unga PIF, var lite tagna av stundens allvar. I en kvalserie om fyra lag, där enbart ett lag går upp, är det ju dessutom i praktiken slut om man torskar första kampen. Nerver utanpå, överambition och en smula ouppmärksamhet höll så när på att ge de röde en mardrömsstart efter bara 30 sekunder. Fristads avslut var dessbättre av lägre kvalitet... I det stora hela blev detta en lite märklig match. Den där riktiga nerven, kampen och intensiteten infann sig aldrig riktigt. Kanske berodde det på matchens viktighet eller så var det så att PIF helt enkelt var en klass bättre än sina motståndare och därför inte gjorde mer än nödvändigt. 2 snabba mål i matchminuterna 12 och 13 spädde nog på denna känsla något. Målen inprickade av Markus och Christian. Gästerna reducerade visserligen 10 minuter senare, men efter att Mossberg gjort 3-1 i den 40:e, så blev det en ganska trist historia. Ett reduceringsmål bortdömt för offside på slutet kunde dock gjort avslutningen något mer spännande, men på det hela blev detta en ganska komfortabel start på höstkvalet. Nej, längre matchsammandrag än så får ni inte, istället skulle jag vilja lyfta fram ett par spelare, som jag tycker har gett laget ytterligare en dimension, sedan jag valde att hoppa av för två år sedan. Jag tänker på Erik och Christian. Har ju inte sett så många matcher i år, men jag har verkligen fastnat för dessa bägge herrar. Erik har i mina ögon både gett stadga åt försvarsspelet och skapat trygghet i uppbyggnadsspelet. Han är ganska snabb och följsam i defensiven. läser spelet bra och vårdar bollen då det finns tid för det. Klok spelare, som väldigt ofta fattar rätt beslut. Han kompletterar Bjärre väl och de ser ut att trivas ihop. Christian ser kanske inte mycket ut för världen (ursäkta Christian...inget illa ment), men han har en stor och som det verkar outröttlig motor. Han har egenskaper som inte alltid är vanliga att en spelare har som kombination. Defensivt tänk, offensiv fantasi, ödmjukhet, två bra fötter och ett riktigt krigarhjärta. Bäst på plan idag, iaf i mina ögon. Dessutom tvåmålsskytt...bättre kvalhjälte blir svår att finna. Många har försökt provspela sig in i truppen de senaste åren, många av dem har varit duktiga, nästan samtliga har dock saknat den egenskap, som jag tror Kim och gänget uppskattar hos dessa båda herrar, nämligen ödmjukhet och en vilja att anpassa sig till den omgivning man önskar komma till. Utifrån ser det iaf ut som Christian och Erik lyckats med just detta. I övrigt tyckte jag att Johan var riktigt bra idag. Framförallt i första halvlek. Bjärnlind var stabil som vanligt och Mossberg är en härlig krigare, som det är svårt att tycka illa om. Bauman hade tydligen svensexa idag och både Sanny och Markus har jag sett betydligt vassare än idag, trots detta vinner vi med 4-1, det tyder på en betydligt bättre bredd och att betydligt fler som vill ta på sig matchvinnarrollen än tidigare säsonger. Jag ska med nöje följa det här gänget de två återstående helgerna. När nu dessutom Vallen klappade till Kärra med 4-3, så innebär ju det att allt kommer att avgöras på Lexby om två veckor, när Stenungsundslaget kommer på besök. Kanske blir det en helt avgörande match....det återstår att se....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar