Så har det alltså hänt...

...klubben i mitt hjärta och klubben jag ägnat tusentals timmar av min tid åt har tagit steget upp i fotbollens finrum. Ni kanske tycker det låter löjligt, men ögonen var knappast torra när svärfar, som otippat slutit upp som åskådare för andra matchen i rad och meddelade att matchen var slut. Att vi hade vunnit behövde han inte säga, för jublet i bakgrunden avslöjade mer än väl detta faktum. Har nog aldrig känt mig så ensam som i detta ögonblick, ensam med en enorm glädje, mitt ute i skogen, visserligen bland vänner, men i stor avsaknad av alla de människor som liksom jag själv slitit ont för att nå det mål vi nu nått. Jag har svårt att finna ord för detta och måste nog smälta det hela ett par dagar innan jag kan ge intresserade nån form av sammanhängande reflektion av resan, som nu inte tagit slut, men där ett nytt kapitel nu skall skrivas. Jag är oerhört stolt att ha fått vara en del av detta lagbygge, om än för ett par år sedan, men jag gläds än mer med alla spelare och ledare som under året gjort ett fantastiskt jobb med små medel. Grattis till er alla!
Ett särskilt stort grattis följt av en redig bamsekram till pappabjörn himself, Kim! Envis som en gammal mula har han kört sin linje trots en del kritiska röster. Det har varit en ära att leda laget tillsammans med dig och hade jag kunnat ge dig den tid och det engagemang du förtjänar hade jag förmodligen gjort det, om du velat ha mig, även denna dag. Fira nu ordentligt med dina grabbar och sov så gott långt in i nästa vecka...
Ett oändligt stort grattis än en gång önskar en sentimental och en totalt dränerad men överlycklig veteran...